Dagens Nyheter – 26 juli 1872, sida 2

sådan hastighet, att han stupade öfver William Morgan och nedstörtade dennei grafven. — Uslibg! skrek Jack. Är det icke nog med de brott ni redan begått? Skall ni drifvå er bofaktighet ända till denna höjd? Se, huru den stackars karlen blifvit behandlad! Jonathan svarade intet, utån befallde blott sina myrmidoner att släpa bort fången. Thames hade emellertid dragit sin värja och var färdig att rusa på Jonathan, men ban hindrades af Wood. — Utgjut intet blod! ropade snickaren. Knot och top af förtrytelge hördes bland hopen, och det visade sig en tydlig benägenhet att värja fången. En liten sten blef verkligen kastad och träffade Jorathan i ansigtet. — Ni kommer inte härifrån, ropade flera röster. — Jag kände hans stackars mor, och för hennes skull ville jag inte att detta: skulle ske, gade John Dump. — Sätt på honom handklofvarne, ropade tjuftagaren. Och nu vill jag se hvem som vågar göra mig motstånd. Jag är Jonathan Wild. Jag har häktat honom i konungens namn. Ett högljudt knot lät höra sig. — Låt mig blott dröja till dess jag sett mullen kastad öfver henne, sade Jack med rörande ton. Ni skall sedan få föra mig hvart ni behagar.