skulle det kanhända fresta mig, svarade juden. Det är, så sannt jag lefver, en adelig rock. — Här är penningar, sade Jack och tog rocken på armen, — Får jag inte hjelpa er på med den, herre? frågade juden, som i hast blifvit höflig. — Nej, svarade Jack. — Jag misstänker nästan, att det är en vägriddare, efter han är så frikostig med sina penningar, gade juden för sig -sjolf. Vill ni inte stiga in i boden, herre? tillade han. Jag bar der fiera saker, gom ni kanske ville köpa — till exempel, pistoler. Jack var nära att antaga hans tillbud, men som ban ej tyckte om karlens utseende, fortsatte han sin väg. Ett stycke derifrån var en litea hökarbod, der Jack såg en gammal qvinna sitta vid dimizen med ett bara bredvid sig. I fönstret syates åtskilliga matvaror, hvarför Jack vågade sig in och köpte ett stort bröd jemte en bit skinka. Sedan han förtärt detta — ty han var alldsles uthungrad — sade han, att han förlorat en hammare och önskade köpa en sådan. Don gamla qvinnan svarade, att hon häåde ingen att aflåta, men visade honom till en grofsmed, fom hade sin smedja i grannskepet. Vsglodd af det rödaktiga skenet från smodjan, som lyste öfver hela gatan, hade Jack ingen svårighet att få rätt på den han sökte. Han inträdde i verkstaden och fann smeden