Aftäckningen af Harald Hårfagersmonumentet i Haugesund. (Från Dagens Nyheters specielle referent.) Haugesund den 18 juli. Efter en mycket stormig fird från Christiansand anlände jag till Stavanger i sällskap med en stor mängd lustfarare till tusenårsfesten i Haugesund. Readan i Stavanger visade sig att man gjort anstalter för att fira dagen på ett storartadt vis. De flesta husen vid hamnen voro behängda med flaggor och kransar ; tre eller fyra ångare, fullastade med tolk, lågo färdiga att löpa ut för att afgå till Haugesund. På Bukkefjorden blåste en frisk mnordvest och sjögången i Sundet var en föga angenäm påminnelse om att vi färdades öfver den gamla Hafrsfjord, der kung Haralds flotta seglade fram och der det sjöslag stod 872, som med ens krossade fylkeskonungarnes makt och förenade Norges splittrade delar till ett korungadöme. Men om man ock icke kände sig stämd för mågra oldnordiska tankar under färden öfver den oroliga fjorden, så manades man så mycket mer dertill, då man nalkades det ställe, kring hvilket hela Norges tankar på denna dag koncentrerade sig: Haugesund — Harald Hårfagers graf. De gråa ogästvänliga klippstränderna voro här och der lifvade af folkgrupper, som gått ned för att se de festprydda ångarne; oftast mötte eller foro vi förbi seglare med den röda flaggan och slutligen fingo vii sigte den långa smala vattenränna, vid hvilken Hau gesund är beläget. Hamnen var alldeles full af seglare och hela staden och sundet voro ett haf af flaggor, som böljade för den från Nordsjön kommande vinden. Påyttre redden lågo svenska fregatten Vanadis och norska korvet ten Nornen; och deras smäckra båtar gingo fram och tillbaka mellan staden och skeppen. När vår ångare Motala ankom till bryggan, der den sedvanligen brukar lägga till, kom Ixodsmanden med andan i halsen och förskräckelsen i ansigtet samt bad kaptenen vända om, emedan man här väntade prins Oscar och emedan hans slup skulle lägga till vid bryggan. Hela festen hotades att förstöras, om icke Motala ginge sin väg. Men kaptenen var omöjlig. Hans passagerare behöfde icke heller gå miste om festen och han hade icke tid att vänta till det behagade prinsen att komma. Och så lades landgångarne ut och vi gingo i land, ytterligt belåtna med vår dugtige kapten. Jag tror ej att detta gjorde något vidare oangenämt ingrepp i festligheterna, utan endast blef en liten näpst för landsmandens öfver-underdåniga fjesk. Emellertid hade passagerarne nu kommit i land och spridde sig utåt gatorna, eller rättare gatan, ty det fanns egentligen icke mer än en sådan. Alla handelsbodar voro stängda, alla fönster öppna och högtidsklädda menniskor deruti. Sjelfva husen voro högtidsklädda; i deras dekorering röide sig föga smak men alltid mycken naivitet. Så t. ex. hade någon uppfioningsrik tulltjensteman Jåtit öfver grinden till tullhuset anbringa en grönskande hvalfbåge och derunder — ett får 1 miniatyr, men mycket väl gjordt och med ett rödt band om halsen. Straxt bredvid var en rund brädlapp, hvarpå lästes i gyllene bokstäfver på blä botten: Velkomen! Hvad fåret skulle etyda eller hvarföre det blifvit placeradt just framför tullbuset, derom fanns ingenting skrifvet. Klockan 6 på morgonen hade saluterna begynt, dels såsom en inledning till högtidligheterna och dels för att tillkännagifva prins Oscars ankomst. Prinsen ledsagades från landstigningsstället af en stor menniskomassa, som temligen närgånget tillfredsställde sin nyfikenhet under vägen till kyrkan, der gudstienst förrättades, och derefter till det hus, som blifvit bestämdt till hans bostad och der i audiens mottogos deputeradena från universitetet, stor