Dagens Nyheter – 19 juli 1872, sida 1

-— DID. Klädeshandlaren svarade ej härpå, utan sprang hastigt upp och reglade dörrn. — Hvyad är er mening? ropade Winifred bestört. — Ingenting annat än att få ett gynnande svar på min begäran, sade klädeshandlaren: — Detta är icke sättet att erhålla sådant, yttrade Winifred och försökte komma tilldörrn. — Ni får icke gå, tillbedjansvärda flicka, ropade Kneebone och fattade henne i sina armar, förr än ni gifvit mig ett sådant svar som jag önskar. Ni måste — ni skall bli min, — Aldrig, svarade Winifred. Släpp mig genast, annars ropar jag på min far. — Ja, gör det, sade Knöebone; men kom ihåg att dörrn är stängd. — Missfostetr! ropade Winifred. Hjelp! hjelp! : — Ni ropar förgäfves, sade Kneebone. — Inte alldeles förgäfves, yttrade Jack, i det han slog omkull skärmen. Släpp henne på ögonblicket; bof! v Både Winifred och hennes enträgne friare hoppade till vid denna oförmodade syn. Jack, hvars kläder voro höljda med dam och smuts, och hvars ansigte var blekt som döden i följd af de anstängnibgaår han uthärdat, liknade mer ett spöke än en lefvande menniska. — I sjelfvå djefvulens namn, är det ni, Jack? utropade Kneeborne. — Det är jag, svarade Sheppard. Ni har