Dagens Nyheter – 18 juli 1872, sida 1

Lyssnande vid en af de dörrar, som gingo till de förnämare gäldenärernas sida, hörde han någon med hög röst sjunga en båcchanalisk visa, och det stormande skratt, som åtföljde sången, öfvertygade Honom ätt ingen misstanke om någon rymning på det hållet förefanns. Han gick således in i Röda rummet, kröp genom hålet i muren, steg ned genom skorstenen och befann sig ännu en gång i sin egen cell. Huru olika voro icke hans nuvarande känslor mot dem han erfarit, då han lemnade detta rum! Då, ehuru full af förtröstan, tviflade han dock till hälften på sin förmåga att utföra sin plan. Nu hade han redan utfört den och var säker om framgång. Den stora grushögen på golfvet hade blifvit så ansenligt ökad genom stenar och kalk, som nedfallit i följd af murens gerombrytande i Röda rummet, att det var icke utan möda han kunde få rätt på sängtäcket, som var nästan begrafvet under gruset. Sedan han funnit det, sökte han äfven efter sina strumpor och skor och tog dem på sig. Medan han var sysselsatt härmed, kom en häftig nervskakning öfver honom. Några tegelstenar, som förmodligen blifvit lossade vid hans nedstigande genom skorstenen, ramlade ner derifrån; och som det var alldeles mörkt, föreställde han sig, att någon sökte den vägen intränga i rummet. Men dessa farhågor, i likhet med dem han