Dagens Nyheter – 10 juli 1872, sida 2

Huru Stanley påträffade Livingstone. För våra läsare hafva vi redan berättat, att amerikanska tidningen Newyork Herald sändt sin korrespondent Stanley för att uppsöka Livingstone i det inre af Afrika, Mot all förmodan har den modige korrespondenten lyckats lösa sin uppgift, en af de intressantaste som någon korrespondent väl kunnat få sig förelagd; och har efter fullbordadt värf återvändt till Amerika, der han utförligt skildrat sina äfventyr i Afrika och buru han påträffade Livingstone, som varit borta i 7 år. Efter engelska tidningar återgifves här det hufvudsakliga at Stanleys skildring: Det är nu halftannat år sedan Stanley bröt upp. Utgångspunkten var Livingstones egen: ön Zanzibar vid Afrikas östra kust. Den 23januari 1871 lemnade Stanley denna ö i spetsen för en stor karavan, som han sjelf på Newyork Heraids bekostnad hade utrustat. Den väg han hade att taga för att komma till Ujigi vid Tanganuikasjön, der enligt alla gBammanstämmande hörsägner Livingstone skulle vistas, låg i rakt vestlig riktning, i fall man har rätt att tala om en väg i dessa obanade nejder, der än naturen sjelf, än de vilda infödingarne nödga den resande att återvända eller taga långa omvägar, för att nå sitt mål. Karavanen arbetade sig lyckligt igenom den lågländta, at kärr uppfyllda. och at febrar hemsökta kuststräcka, som skiljer Indiska hafvet från det öst-afrikanska höglandet. Landet, genom hvilket kosan togs, ligger omkring 55 svenska mil söder om dagjemningslinien; afståndet mellan kusten och Ujigi, resans mål, kan på fågelvägen uppskattas till 110 svenska mil, och på denna at mångfaldiga naturhinder korsade sträcka möter man en hel mängd negerstater, som ofta föra krig mot hvarandra eller mot arabstaterna vid kusten. Fördenskull blef Stanley just icke öfverraskad, när han efter sin framkomst till en negerstad vid namp Unyanyembe fann sin väg spärrad af en furste, Mirambo, konung i Ujowa, som icke ville se något hvit-ansigte inom sina landamären. Hvad skulle Stanley nu göra? Vår äfventyrare hade Ferdinand Cortez efterdöme att följa. Han var ju herre öfver en liten styrka välbeväpnade män, och Mirambo hade fiender bland graunfurstarne, Således förbund med desse och krig mot Mirambo! Under de första dagarne af detta busk-krig, som Stanley skildrar med lifliga färger, hade han och hans arabiska förbundsbröder någon framgång; men lyckan vände sig snart. Stanley blef sjuk, en del af hans egna män rymde från honom, araberaa blefvo slagne, och den segrande Mirambo framträngde för att storma sjelfva Stanleys högqvarter, staden Unyanyembe. Stanley hade emellertid tillfrisknat. Han samlade omkring 150 flyktingar, satte staden i försvarsskick medelst barrikader och afbidade under det amerikanska stjernbaneret fiendea. Hans modiga hållning synes hafva utöfvat sin verkan på hans maj:t Mirambo, ty denne drog sig med sin här af korpsvarta ujowiter tillbaka. . Stanley beslöt nu att söka uppnå Ujigi på en nordlig omväg kring Ujowas gränser. De arahbiske köpmän, som i dessa nejder dritva karavanhandel, försäkrade honom, att denna nordliga väg var omöjlig, men Stanley hade föresatt sig att fresta den, och han framhärdade i sin föresats, ehuru hans män efter hand öfvergåfvo honom, så att han endast med svårighet kunde skaffa sig bärare. Han hade att genomtåga ett för sjelfva araberna osxändt område, bebodt af vilda stammar, och sväfvade i ständig fara för deras rofgirige och illistige etamhöfdingar. Men hans mod och ihärdighet segrade. Den 3 sistlidna november hade han änvdtligen hunnit till Ujigi och såg Tangunuikasjöns omärliga vattenspegel utbreda sig mot den vestra synranden, Han beslöt att hålla ett högtidligt intåg i staden. Han uppställde sina följeslagare i leder och befalde dem att oupphörligt aflossa deras bössor och pistoler. Framför tåget bars den amerikänska stjern-fanan, bakom de väpnade männen fördes karavanens hästar och lastdjur, och sist kom Stanley sjelf. Den verkan han beräknat häraf uteblef icke. De svarte stadsboarne rasade ut i skaror, för att se och undra öfver det oväntade skådespelet, och när de ssärkte, att upptåget skedde dem till ära, helsade de gästerna med glada rop och ett förfärligt buller från instrument och trummor. Tåget hade just hunnit inom stadsporten, då Stanley till höger såg en flock araber och midt ibland dem ett blekt långskäggigt hvit-ansigte. Mannen var klädd i en-röd ylletröja och bar på hufvudet en sjöotficersmössa med ett gyllene urblekt snöre. Stanley igenkände genast dessa anletsdrag. Det var Livingstone! I första ögonblicket ville Stanley rusa fram och omfamna honom Men han tyglade denna känsla. Han var ju bland menniskor, vanda att dölja sina rörelser och uppskattande en mans värde efter hans förmåga att lägga band på sig sjelf. Långsamt nalkades han derför europeen, bugade sig för honom och sade: Doktor Livizgstone, gissar jag. Livingstone log och svarade: Ja Först några timmar derefter, när de fått tillfälle att vara allena, utbytte de ömsesidiga lyckönskningar och meddelade hvarandta sina äfventyr och öden Stanley åste till en bö jan AL TR KAR