Dagens Nyheter – 10 juli 1872, sida 1

FURL IUVLOPHCSIKKOS UU PUSVArIRe ULEITVULS I fikanternas billiga fordringar, något som ban hoppades att bolaget, oaktadt det monopol det nu faktiskt innehade, dock ej skulle underlåta. Snabba kommunikationer till utlandet vore för öfrigt vissarligen en vigtig sak, men lika vigtigt vore en rask kommunikation från utlandet, : synnerligen hvad anginge postförsändelserna, hvilka hvar och en, i synnerhet i affärsverlden, gerna villo mottaga på dagen, ej nattetid. Men borde derföre 82 till, att de blifvande nattå. gena i Sverige komma att afgå så tidigtt att de hunvne fram till Kristiania på eftermiddagen före den timme, då man der brukar stänga kontoren. Hr Blomstrand trodde att det enda hindret för nattågen i Sverige, de drygare kostnaderna, kunde häfvas derigerom att man afstode från den besynnerliga seden att till gnälltågen icke sälja tredje klassens biljetter, hvil ket hade till följd att dessa tåg oftast ginge tomma. Att bedöma hvilken route som vore bäst, vore svårt, men säkert vore att på nattågen skulle alla vinna. : Hr Frederiksen fäste uppmärksamheten på en andra kommunikationsled, som kunde blifva lika farlig för leden Köpenhamn—Korsör— Kiel som den af hr Broch påpekat, nemligen den påtänkts linien öfver Lolland, Falster och Femern till Kiel, och -förordade för öfrigt nedsättning i trafiktaxorna å de svenska bibanorra samt antagandet af samma brefporto mellan Danmark och Norge som det mellan Danmark och Sverige nu gällande. Kapten Wilde (från Roeskilde) hade upp täckt en rival till de Svenska mellsn Köpenhamn och Malmö gående ångbåtarne i den nyligen projekterade tunneln från Malmö till Saltholmen och Amager. Hr Davids förslag godkändes enhölligt. Mötet tog sig nu en rast på tjugo minuter. Då man åter församlats, besteg redaktören Ploug talarestolen. Sedan han i ett längre föredrag sökt utveckla skälen för det försleg han i afseende på universiteten — den sista frågan i ordningen — ärnade framställa, uppläste han detta, som var af följande lydelse: Församlingen uttalar den önskan, att gemensarshet mellan de: nordiska universiteten må befrämjas genom er inrättningar och lagar, och hemställer till närmare öfvervägande under förestående förhandlingar följande punkter: de egentliga embetsexaminas afskiljande från universiteten: bestämmande af lika vilkor för rättigheten till privat akademisk lärareverksamhet; tillåtelse att åtnjuta allmänna stipendier under vistelsen vid ett annat nordiskt universitet, än hemlandets; upprättande af särskilda stipendier för dem som önska att studera vid ett sådant universitet. Emot detta förslag opponerade sig profes sor Madvig (den bekante latinaren vid universitetet i Köpenhamn, som uppställde ett annat af hufvudsakligt innehåll, att man borde uttala sig för likartade inrättningar vid uvi versiteten för befrämjande af utbyto af lärarekrafter och för att göra valet af universitet fritt för de studerande. Hrr Henning Hamilton och professor Mon rad från Norge ogillade äfvenledes i mer eller mindre mån de första punkterna af hr Plougs förslag. Beträftande stipendierna gick hr Hamilton deremot i viss mån ännu längre än hr P., i det han uttalade den önskan att serskilda stipendier måtte bildas för docenter som ville studera vid annat universitet, än der de voro anstälde som lärare. Hr Monrad ansåg i likhet med hr H., att förhållandena i Sverige och Norge ej pikallade något afskiljande af embetsexamina från universiteten och framhöll serskildt att en sådan förändring lätteligen kunde hafva till följd motsatsen af hvad man åsyftade, nemligen att förevåra i stället för att lätta samlifvet och samarbetet mellan universiteten, En god re