på halsen. Grosshandlaren Melchior från Köpenhamn hade för sin del ej uppfattat hr Frederiksens förslag så, som vore meniogen dermed att söka åvägabringa någon folkrättslig konvention, utan så att kommissionen skulle arbeta för att aflägsna de hinder i de bestå ende tullagstiftviogaroa som ställa sig i vägen för närmare samfärdsel mellan folken, och ett törslag i denna syftning ansåg han sig med godt samvete kunna understödja, Statsrådet Wern förordade reformen, men trodde att den bäst kunde förberedas af enskilde, sakkunnige och för frågan intresserade personer. På det sättet skulle ofantligt mycket kunna uträttas, kanske lika mycket om ej mera än någon komitt kunde åsadkomma. Hr Freteriksen återtog nu sitt förslag, då det ej rönt understöd hvarken fiån svensk eller norsk sida, och höll härefter en längre nationalekonomisk föreläsning, som afslutades dermed att han föreslog mötet att uttala sig för upphäfvandet af tull å råämnen för industrien vigtiga föremål och å lifsförnödenheter samt afskaffande af alla skyddstullar i öfverensstämmelse med den af nationalekonomiska mötet i Stockholm 1866 7uttalade åsigt. Kand. polit. Alexis Petersen var emellertid ej nöjd med så små reformer, utan tillstyrkte afskaffandet af alla tullar, fullständig tullfrihet i alla tre rikena, till förmån för, såsom orden föllo, den arbetande klassen, som nu mest träffades af denna skatt, hvilken af många skäl vore så forfserdeligt orättvis. Hr P. blef emellertid nästan ensam om sin mening — inberäknadt talaren sjelf röstade ej flera än fyra personer för det radikala förslaget, utan antogs såsom mötets beslut hr Frederiksens förslag i den form det senast framkommit. Sammankomsten afslutades härefter kl. 13 eftermiddagen.