Dagens Nyheter – 8 juli 1872, sida 1

A drf aa dn SR som erfarenheten i alla tider visat vara förhållandet; oaktadt de tillfälliga prisfal!, som någon gång uppstått genom upptäckten af större gutdlager. Äfven i förhällande till andra varor visade sig samma fenomen: guldet hadje visserligen i förhållande till dem under tidernas längd successivt fallit, men silfret hade fallit ändå mera, Tslgången på den förra metallen vore vidare i den civiliserade verlden ojemförligt större än tillgången på den senare: man kunde beräkna den förra metallen till ett värde af 25 milliarder frank, den senare endast till 15 milliarder. Guld användes som hufvudmynt af omkring 140 millioner monniskor, siltver deremot, med uteslutande af guld undantaget) endast i Sverige, Norge, anmark, Finland och Holland samt några sydamerikanska halfciviliserade stater. Silfverproduktionen i Amerika håde under genare tiden stigit ofantligt och metoderna för silfrets produktion förbättrats, så att det till och med numera lönade sig att bearbeta silfvergrufvor, som förr icke gåfvo någon profit. Slutligen hade .silfret i allt flera och flera länder upphört att vara det gångbara myntet en omständighet som genom de variationer i produktionspriset, hvilka deråf blefve en följd, måste utöfva betydligt inflytände på varang8 värde. Guldet var vidare en ädlare och vackrare metall än silfyer och hade en större specifik vigt. Af dössa och andra skäl drog tal. den slutsatsen att Sverige, Norge och Danmark borde öfvergå från silfver-. till guldmyntfoten. Svårigheterna af ett sådant steg voro visserligen: ej obetydliga, men dock icke så stora, att de ej kunde lätt nog öfvervinnas, och erfarenheten från andra lärder, t. ex. Holland; vittnade för riktigheten af denna årigt. Hvad enskilda förbindelser, ställda till betalning i silfver, anginge, borde de undsr öfvergångsperioden inlösas efter den på betalningedagen gällande kurs. Decimalsystemets införande och antagandet af de tyska. tio-markstyckena till gemensam myntenhet vore de mål, hvartill man borde sträfva. Bankdirektören Lsvy från Köpenhamn ville deremot ej beträda samma väg som hr B., utan önskade att man ginge mera sakta och varligt tillväga och ej vidtoge någon större reform än en sådanb, hvars behof och ändamålsenlighet äfven af den mindre bildade kunde uppfattas och begripas. Hr L. framställde ett annat förslag af hufvudsakligt innehåll att till grund för den nya myntfoten skulle läggas en mark (500 gramm) fint guld, hvilken skulle utmyntas till 620 riksdaler i stycken på 10 och 5 rdr samt att riksdalern skulle blifva räkneenhet och delas i 100 skillingar. Hr Wallenberg kunde ej obetingadt godkänna hvarken hr B:s eller hr L:s förslag, utan yrkade i stället ått mötet skulle uttala sin önskan, att viden blifvande myntreform och öfvergång till guld de trenne rikena måtte fullständigt ansluta sig till något myntsystem, som redan blifvit af ett eller flera europeiska riken antaget. Såsom motiv anfördes dels den omständigheten att det nya tyska guldmyntet ännu ej begynt i sjelfva Tyskland visa sina verkningar eller der blifvit obetingadt öfverellt ansedt godt, dels att Ryssland, ett land hvarmed åtminstone Sverige borde-söka sätta sig i så liflig affärsförbindelse som möjligt, ännu ej bestämt