Dagens Nyheter – 3 juli 1872, sida 2

stanna, utan drog sig till den nedersta dörrn, der han stod med facklan i handen och betraktade det rysliga uppträdet. Kampen, ehuru förtviflad, blef dock ej långvarig. Sedan Jonathan lyckats få sin högra arm fri, gaf han med knölpåken sist offer ett förfärligt slag, som krossada hufvudskålen; hvarpå han ansträngåe alla sina krafter för att nedstörta i. Vattsnhålan den olycklige, som ännu beständigt stretade emot och höll sig fast med hela förtviflans styrka vid balustraden. — Skona mig! suckade riddaren och såg uppåt. Skona mig! Men i stället för att svara, letade Jonathan efter sin knif, för att afskära den envisa handea; och då han ej fick rätt på knifven, tog han ännu en gång sin tillflykt till knölpåken, med hvilken han började slå den hand, som höll sig fast i öfra balustraden, tilldess de krosgade fingrarne nödgades släppa sitt tag. Derefter trampade han på andra handen nedorst vid balustraden, till dess äfven den blef vanmäktig, Riddaren föll. Ett doft buller, som upprepades af mångfaldigt eko från väggarne, tillkännagaf hans nedfallande i vattnet. — Ge mig facklan, ropade Jonathan. Då khan lyste dermed nedåt djupet, såg han huru den olycklige hade höjt sig öfver vattenbrynet och försökte klättra uppför de slippriga murarne,