Dagens Nyheter – 1 juli 1872, sida 1

han visserligen kan förvärfva sig vana att tålmodigt böja sig, men icke att rätt bruka friheten. För att en sådan utveckling likväl, äfven inom ett gemensamhetsfängelse, må kunna möjliggöras, är nödvändigt att steg för steg lemna fången en viss utvidgad, ehuru begränsad, frihet, allt efter som han vioner i sedlig kraft eller i förmåga att rätt kunna begagna sin fria vilja. Härpå har man ännu ej kommit att tänka hos oss. Progressiv bestraffning är icke regel, utan undantag, beroende på fängelsedirektörens godtycke. Regeln är att fängelset skall representera den fullständiga hopplösheten för hvar och en, som dömes att dväljas derinom, Af en tioårig straffarbetsvid är den sista åagen lika med den första. Det är ej möjligt att af ett sådant system vänta någon utveckling af moraliska krafter; tvärtom är det fullt egnadt att döda dem, som vid inträdet medföras. I Irland, der man infört den progressiva strafftillämpnin gen, som deraf fått namnet det irländska systemet, har man sedan 1854 deraf haft glädjen se de fördelaktigaste resultater. Hr O. redogör omständligt för detta system och visar genom anförande af officiela statistiska uppgifter dess verkningar. HSåsom en modifikation af detta system föreslår han, att i våra gemensamhetsfängelser nattceller måtte anordnas, så att fångarne endast om dagarne få vara tillsamman. Denna reforms nytta och nödvändighet talar för sig sjelf. Hvar och en, som har aldrig så liten erfarenhet rörande tillståndet inom våra fängelser, vet mer än väl uppskatta betydelsen af en sådan reform. Åfven föreslår förf., i sammanhang härmed och på goda skäl, en sådan skärpning af straffarbete för en tid af 2 år och deröfver, att det alltid börjas med straffarbete i cell unzer tre månader till högst ett år och derefter fortsättesigemensamhetsfängelse. En annan omständighet, hvarpå det ådömda straffets verkan mycket beror, är beskaffenheten dels af fångkosten, dels af arbetet inom fängelset. Det är en temligen stadgad erfarenhet, att för det stora flertalet strafffångar frihetens förlust i och för sig icke innebär någonting särdeles afskräckande och sålunda icke kan anses som ett synnerligen verksamt medel, hvarken mot det första brottets begående eller mot återfall till brott. Af fångens behandling inom fängelset beror det allteå huruvida detta skall uppväcka fruktan eller afskräcka från lagöfverträdelser. Nu är det, tyvärr, eå lottadt, att inom de understa samhällslagren, cerifrån brottslingarnes leder tillföras det största rekrytantalet, nöden och näringsbekymret äro det enda, hvaraf man bar öfverflöd. Nöden uppträder der ständigt, i alla former och af mångahanda orsaker. För att, der den moraliska kraften i följd af bristfällig eller försummad uppfostran saknas, straffet skall kunna afskräcka från brott, är det sålunda nödvändigt att straffången i fängelset har det sämre och icke bättre än den ärlige arbetaren. Inträffar motsatsen, så utgör fängelset för hvar och en, som ej lärtsig sätta värde på friheten, en lockelse. Ungefär på denna puukt stå vi för närvarande. Den fångne förbrytaren lefver lukulliskt i jemförelse med flertalet fria, ärliga arbetare. Hans arbete är mindre strängt, men hans kost mera riklig. Härtill kom.mer, .hyvad som .ej kan få annat namn än mRÄNDE