Dagens Nyheter – 26 juni 1872, sida 2

att jag inte hotar förgäfves. Och ni, Austin! och ni, Langley! jeg säger detsamma åt er. — Men för Guds skull, herr Wild... sade alla fångvaktarne med bedjande röst. — Det som är segdt är sagdt, svarade Jonathan med sträng ton. Och ni, Marvel, måste ha varit med i komplotten... — Jag, herre? — Om han inte fås rätt på, så skall en annan bödel bli antagen i ert ställe. j — Nej, för tusan! ropade Marvel; jag... — Tig! hviskade krögerskan; annars tar jag mitt löfte tillbaka. — Fru Spurling, sade Jonathan, som hade märkt hviskningen. Ni har mig atttacka för att ni kommit hit. Om ni varit bebjelplig till Jack Sheppards flykt, så skall jag vara man för, att ni kommer lika fort härifrån. — Som ni behagar, herr Wild, svarade krögerskan med köld. Och nästa gång kapten Darrell behöfver ett vittne, så lofvar jag er, att han inte skall söka det förgäfves. — Hvad nu, kona! vågar ni hota? ropade Wild; men, plöteligen hejdande sitt raseri, vände han sig till Ireton och frågade: Hur längesedan är det qvinfolken gingo härifrån? — Knappt fem minuter, svarade denne. — Flyg då en åf er till Köpmanstorget, sade Jonathan; en annan till strömmen, en tre je till Nya Myntet. Spriden er i alla riktningar. Han torde väl ännu kunna träffas. Hundra pund får den som tar honom.