Dagens Nyheter – 26 juni 1872, sida 1

VEDELESIK SIR PIUS VASER SERA HIA SIA GUBVGLIRUD UVAllvälD RA OVR nrg rn rn rn ja, att portarne till brottets bana derigenom hållas, så att säga, på vid gafvel. Det behöfver ej anmärkas att vårt land ej står framför andra kulturfolk i afseende på lagstiftning. Tvärtom har den del deraf, som just berör det ämne, hvarmed vi här sysselsätta oss, straffiagstiftningen, varit föremål för många anmärkningar, hvilka äfven ledt till ändringar och mildringar af flera straffbestämmelser, senast vid årets riksdag. Flera påtagliga grymheter qvarstå dock ännu orubbade i vår nya strafflag, bland hvilka hr Olivecrona särskildt och med skäl framhåller bestämmelsen att förlusten af medborgerligt förtroende skall för vissa brott räcka längre än fängelsestraffet; att minsta strafftiden för vissa brott är allt för lång i jemförelse med den strafftid, som finnes bestämd för andra förbrytelser; och att den unge brottslingen, som nyss fyllt 15 år, straffas alltför strängt i förhållande till den gamle och härdade förbrytaren. Hvad har staten gjort för att på upplysvingens väg genom moraliska medel förekomma de skadliga verkningarne häraf och i allmänhet för att återföra den straffade brottslingen till samhället? Nästan ingenting! Det hufvudsakligaste är anställandet af fängelsepredikanter. För hvar och en bör det dock vara uppenbart att en prest, han må vara aldrig så nitisk, aldrig så kärleksfull och uppoffrande, icke kan uträtta mycket med hundratals fångar, af hvilka han med hvar och en blott helt obetydligt kan sysselsätta sig. Hr O. lägger på välgrundade skäl mycket stor vigt vid detta förhållande; dernäst visar han att det s. k. straffarbetet och fångarnes bebandling derunder ingalunda afskräcka från fängelset, åtminstone ej i så hög grad som förhållandet borde vara, för att straffet skulle verka till förbättring, samt sammanfattar de särskilda orsaker, hvilka enligt hans åsigt i främsta rummet framkalla de talrika återfallen till brott, i följande hufvudpunkter: 1:o. Staten gör alltför ringa till den brottsliges verkliga, moraliska förbättring under den tid fången undergår straffarbete eller fängelsestraff; 2:0. Sedan fången utstått sitt straff, underlättas icke utan tvärtom försvåras för honom möjligheten att återgå till en loflig och nyttig verksamhet ; 3:o. Unga förbrytare (under 20 år) måste undergå en likartad bestraffning som de äldre, i stället för att underkastas en speciel slraffbehandling i särskilda, för dem afsedda förbättringsanstalter; samt 4:0. Straffarbete, såsom detta straff nu verkställes, medför i visst afseende icie tillräckligt afskräckande verkan. Författaren medgifver att många andra orsaker äfven samverka till det öfverklagade onda. Bland sådana, som hr O. också mera i förbigående anmärker, men hvilken vi anse förtjena en särskild uppmärksamhet, är allmänhetens oförsonlighet mot den straffade. Denna barbariska qvarlefva i folkkarakteren, underhållen genom barbariska straffbestimmelser, och icke, ehuru absolut okristlig, genom något försök på undervisningens väg i minsta mån bortarbetad, erkänner icke med det allmänna rättsmedvetande, som staten representerar, att den brottslige genom sitt utståndna straff försonat hvad han brutit, utan fäster vid honom brottets skamfläck för hela lifvet och gör honom, snart UU TA teg or a rr: og PENNE ra (feosg g