Dagens Nyheter – 26 juni 1872, sida 1

Stockholm. tryckt ho IGEN SPSS EN RAT fört de ofta hörda anmärkningarne, att de båda straffarter, som näst efter böter allmännast förekomma, nemligen straffarbete och fängelsestraff, icke synas åstadkomma någon moralisk förbättring hos de afstraffade personerna och icke heller verka tillräckligt afskräckande från begåendet af nya brott, meddelar han till belysande af dessa anmärkningars befogenhet åtskilliga statistiska uppgifter, hvilka tala ett i högsta måtto sorgligt språk. Så har antalet af för andra resan stöld straffade bland dem, hvilka sedan cellsystemets införande i cell blifvit afstraffade, varit i oupphörligt stigande. 1859 utgjorde de återfallne af denna kategori endast 9 proc., då de deremot 1870 uppgingo till 20 proc.! Bland de följande kategorierna, eller dem som blifvit för andra och tredje resan stöld straffade, har procenten af återfallne naturligtvis varit mycket större. Flertalet tillhörande återstoden har rekryterat de s. k. Sförsvarslösest leder — en art brottslingar, som är egendomlig för os8 och utgör en ständigt aggande påminnelse om orättfärdigheten i det talet, att vår rättskipning är grundad på likhet inför lagen. Antalet af dem, hvilka från tjufnadsbrottens bana blifvit återförda till samhället såsom ilaglydiga medborgare, är ytterst litet. Om man undantager de fall, der verklig nöd alstrar tjufnadsbrottet — sådana fall förekomma, ehuru jemförelsevis i ringa antal — så måste orsaken till de öfriga sökas i bristande moralisk kraft, hvilken åter beror på en slapp eller felaktig uppfostran. Grundorsaken till återfallen till brott måste öfverhufvud vara densamma. Men för den, som vill att straffet skall uppfylla sn bestämmelse, det är verka till förbättring, är det icke nog att ega kännedom om det ondas upphof, och för staten, hvars pligter mot den enskilde bestämmas af det helas gemensamma bästa, får detta icke vara nog. Medel för dess undanrödjande måste äfven påfinnas och användas. Bland de främsta skyldigheter, som staten måste fullgöra för att i fullt mått kunna göra sina rättigheter gällande, står också den uppfostrande pligten. Denna statens pligt kan icke få tummas och inskränkas derhän, att den endast skulle gälla gent emot det uppväxande slägtet och ej ha något att skaffa med dem, hvilka genom eget förvållande eller ofrivilligt blifvit utstötta ur samhället och beröfvade dess förmåner. Skulle det på allvar bli fråga om någon klassifikation i afseende på föremålen för denna pligts utöfvande, så borde det tvärtom vara de fallne, som skulle ställas i främsta rummet, ty de äro i sanning mer värplösa än ett barn, de äro af alla förskjutna och hafva dertill att bära brottets börda och straffets förbannelse, som trycker tyngst utanför fängelseporten. Statens ansvar i detta fall ökas derigenom, att den aldrig kan hafva lugnt samvete i afseende på sina lagars och institutioners beskaffenhet. Det är alltför möjligt, det är till och med alldeles säkert, på grund af alla menniskoverks ofullkomlighet, att dessa lagar och institutioner hafva många brister; och dessa brister kunna vara af den art — t. ex. grymhet på ett håll, slapphet på ett annat och vankelmod på ett tredje — att återgång från brottets till laglydnadens väg just derigenom omöjliggöres,