Dagens Nyheter – 21 juni 1872, sida 1

Utrikes-Nyheter, Furst Bismarcks krigsförklaring mot jesuiterna är sannerligen en handling, som kräfver icke mindre dristighet än de öfriga företag, genom hvilka förbundskansleren blifvit namnkunnig. I sjelfva verket är den att anse såsom Tysklands svar på dogmen om påfvens ofelbarhet. Det är en formlig utmaning mot Rom. Furst Bismarck säger, att påfvens anspråk iogripa i det tyska rikets rättigheter, att i främsta rummet jesuiterna bära ansvaret för dogmens proklamerande och de för staten vådliga läror, hvartill densamma leder, sant att Tyskland icke skall tåla ett samtund, som är så organiseradt, att det utgör en ständig konspiration -mot allt politiskt lif. Han söker fördrifva orden från Tyskland, och detta må onekligen kallas ett djerft steg. Han åsidosätter den religiösa fördragsamhetsprincipen, hvilken deck hyllas af de flesta civiliserade mennisker nu för tiden. Katolicismen i Tyskland skall med anledning häraf komma i den Tåldsammaste rörelse, och de flesta prester skola göra opposition mot dev nya kejsardömet, ty förbundskansleren skall sannolikt icke blott angripa jesuiterna allena, utan allt antyder, att han vill helt och hället utplåna den katolska kyrkans politiska rättigheter. Om det ej lyckas honom att få det tyska folket med sig, skall detta steg blifva olycksbringande för honom; i motsatt fall lärer iesuiternas fördrifning endast vara första länken i en kedja af åtgärder, de der tillsammans skola bilda en ny reformation. I de flesta europeiska länder gäller eljest den grundsatsen att intet sam fund bör straffas, förrän det brutit mot de rådande lagarne, och äfven då utkräfves icke en summarisk hämd, utan hvarje brottslig gerning undersökes noggrannt samt blir der efter särskildt bestraffad. I alla stater på kontinenten är emellertid jesöitorden mer än alla andra dylika sällskap bittert hatad, och för att klart angifva orsaken dertill, torde det vara lämpligt att efter engelska tidningen Daily Telegraph meddela följande karakteristik af orden: Denna orden har, alltifrån dess bildande intill den dag som är, utan afbrott och fruktan samt med en förvånande sjelfförsakelse kämpat för att skaffa den ultramontana kyrkan ett oinskränkt herravälde. Den har mindre stridt tör kyrkans dogmer än för dess yttre makt. Jesuiterna ha varit påfvedömets ihärdiga och modiga soldater. De ha ställt påfvens namn lika högt som Kristi. I den tron att hans makt var kristendomens hörasten, ha de kastat sig in i striden när helst de ansågo densamma hotad af någon fara; och de fiender orden med anledning häraf skaffat sig ha lika ofta varit katoliker som protestanter. Jesuiterna voro Bossuets och den gallikanska kyrkans