Dagens Nyheter – 20 juni 1872, sida 2

med samma belopp, enär den lifliga konkurrensen numera reglerar prisen så, att på arbetsgifvarens mellanhänd ej stannar särdeles stor förtjenst, på hvilken vid en sådan förhöjning vexel kan dragaB. Bokbindaren är för närvarande också underkastad flera stegrade anspråk än sina arbetares. Pappersfabrikanten har höjt sitt pris, skinnfabrikören likaså. Alla bokbindarens råmaterialier hafva, med ett ord, stegrats. Hvad han får betala mer än förr, det tar han igen ef sina afnämare. Men finna desga bokbindaren för dyr, så beställa de intet arbete af honom. Ingen bransch inom affärslifvet är känsligare för konjunkturförhållanden än bokhandeln. Minskas bokbindarens afsättning, minskar han äfven sin tillverkning; får han ej sälja något utan förlust, så är han nog så klok atthan alldeles upphör med rörelsen och bereder sitt kapital användning på annat håll. Utvägar dertill finnas nu i tusental. — Denna alldeles gifna följd af för högt stegrade priser är den fara, som åtföljer öfverdrifna anspråk, i hvilket yrke de än må framträda. Det okloka i sådana försök att rubba jemnvigten i prisförhållandena skola vi här nedan äfven söka ewempelvis ådagalögga. Skrädderiarbetarne få — antaga vi — en vacker dag det infallet att vilja ha 25 procents förhöjning i sin aflöning. Sådana infall hafva vi bevittnat i år. Skräddarmästaren, numera en fiffig affärskarl; ser att arbetarnes infall för honom öppnar möjligheten att skörda ovansklig ära utan både rifvet skinn och länsad pung, beviljar i välvilliga ord förhöjningen och — dobiterar sina kunder samma tillökning, om han inskränkersig dertill. Skomakeriarbetarne, hvilka äfven behöfva kläder, finna sig öfverflygladoe af skräddarne och skynda sig att återställa jemnvigten genom att äfven fordra högre betalning. Hvad man än må tänka om landtmännen, som förse oss med lifsförnödenheter, den rättvisan måste man göra deras förstånaå och omtänksamhet, att de icke låta pungslå sig af skräddare och skomakare utan att försöka taga sin skadaigen. Äfven de höja alltså priset på hvad de ha att sälja. Detsamma gör bagaren, garfvaren, hyresvärden, hvilka alla söka godtgörelse för de ökade kostnader, som skrädderiarbetarnesinfall med dess följder förorsakat dem. Men nu inträffar det att af alla dessa är skrälderiarbetaren lika mycket beroende, gom de af honom. Och hvad har han nu i sjelfva verket vunnit? Visserligen 25 procent högre aflöning, men derjemte ökade utgifter till samma, om ej högre, belopp, och hang ekonomiska ställning har följaktligen icke undergått någon förbättring. Hvad han kan räkna som sin merit det är, att han väckt bekymmer och oro hos de många tusen samhällsmedlemmar, hvilka äro beroende af bestämda löner och hvilka icke utan verkliga försakelser kunna för sina lefnadsbehof underkasta sig ökade utgifter, allra minst i så betydlig grad som dem, hvilka nu ifrågasättas, Vi hafva här, vi upprepa det, endast haft för tanken de öfverdrifna anspråkens följder, sådana, som vilja rubba den jemvigt mellan kapital och arbete, som betingas af bådas berättigade anspråk och intressen.