. Utrikes-Nyheter. Lagen mot jesuiterna m. fl. religiösa samfund, som redan antagits af tyska förbundsrådet och den 14 dennes förekom till första behandling hos riksdsgen, är affattad i korta ordalag och lyder fullständigt sålunda: Vi Wilhelm etc. vilje härmedelst påbjuda: S 1. Medlemmar af Jesu sällskap och närskylda brödraskap kunna, tfven om de ega tysk medborgarerätt, af polismyndigheten hefallas titt lemna sin vistelseort. 2. Utfirdandet af denna lag öfverlemnas åt förbundsrådet. Debatten inom riksdagen angående denna fråga var mycket häftig; isynnerhet voro anfallen från centerns sida mot furst Bismarcks politik i högsta grad våldsamma. Förbundskommissarien Friedberg förklarade å förbundsrådets vägnar, att lagen endast var provisorisk, men att den nödvändiggjorts genom den för gtaten farliga verksamhet, söm på sista tiden utvecklats af nämda ordnar. Om staten derför beslöt ingripa, för att stäfja denna verksamhet, var det blott ett sjelfförsvar och borde icke uppfattas såsom något anfall mot den katolska kyrkans rättigheter. Nu reste sig Mallinckrodt, en af centerns, det klerikala partiets ledare, och påstod att det lagstadgande som gick ut på att beröfva jesuiterna och andra med dem beslägtade ordnar deras infödingsrätt innebar en oerhörd godtycklighet samt på samma gång en bankruttförklaring af lagstiftningsmakten. Om denva lag blefve antagen, skulle det vara slut med friheten i landet. (Skratt från venstern.) Att lagens 2:dra 2 bemyndigade förbundsrådet att ombestyra de nya bestämmelsernas utförande, var i sjelfva verket en ytterligaro dikta torisk myndighet, lagd i rikskanslerens hän der; ty honom måste ju förbundsrådet obetiogadt lyda. Det var icko underligt, att Bismarck var en stor vän af diktaturen, men riksdagen borde ej följa honom på denna väg. Den finansiela diktatur, som rikskansleren utöfvat öfver konungens af Hannover och kurfurstons af Hessen förmög2nhet, borde tjena till varning. Furst Bismarck hade förr utta lat sig gynsamt om jesuiterna, men af genne herre kunde man icke vänta sig någon varaktig vänekap. (Munterhet.) Rikskansleren, fortfar Mallinckrodt, har en sfejord böjelse att ställa sig väl med alla; en blick på dem, som följa honom, visar, att han har anhängare ur alla partier från yttersta högern till yttersta venstern, det fattas i hans vännetal ej ens revolutionärer, hvilka förut måst lefva i landsflykt. (Uppståndelse; en röst: men centern fattas!) Äfven på den stora politikens fält visar sig samma böjelse. Arm i arm med Österrike ryckte han in i Holstein, och hvem vet, huru pass förtrolig han var med Napoleon i Biarritz, Jag tänker mig nu — det är då blott en förmodan — att rikskansleren vet, hvad jesuiternas vänskap duger till, men derjemte att den är en smula skör. Derföre vill han sätta dem i ett läge, der de helt och hållet äro bundna vid hoovom, för att så vinna dem för sig. I (vänd till venstern) stån nu till honom i det allra btsta förhållande, men kunnen I verkligen, vid en blick på hvad som varit, tro, att han med er ingått ett oupplösligt äktenskap? (Stor munterhet.) I sanning, jesuiterna ha karakter och grundsatser, för denna frestelse skola de ej gifva efter. Mina herrar, en sak är klar för mig och måste blifva det för er: detta lagförslag är ett verkligt missfoster, som hånar alla anspråk, som rätt visa och god sed ställa på det. Det vill lossa de lagstiftande makterna ur pligtens band, för att göra dem till redskap för det öfverdådigaste godtycke. Det hufvudsakligaste talet till försvar för lagen hölls af deputeraden Wagener från Stettin, som för kort tid sedan hade varit i Varzin, för att inhomta nya upplysningar om