Dagens Nyheter – 20 juni 1872, sida 2

glömmas, sker aldrig ostraffadt, utan alltid i förening med stora offer. Det synes verkligen som oss skulle förestå det bedröfliga skådespelet af ett försök till rubbning af denna lag. Den lätt vunna fördel, som arbetarne inom åtskilliga yrken vunnit, och hvartill anledringarne nyss blifvit antydda, har, gom det vill synas, hos åtskilliga af dem och andra väckt förhoppningar om ännu större fördelar. Man tycker sig ha fått vind i seglen och vill derför sätta kursen som man behagar, utan beräkning af de medels hållbarhet, genom hvilka man vill nå målet. Utom det att man dervid alldeles förgäter den eviga lag, som på det allra bestämdaste reglerar arbetets värde, glömmer man ännu en vigtig sak, nemligen den, att samhällskroppens -friska tillstånd och sunda utveckling äro beroende af mer än et! enda enskildt intresse; man glömmer att jemte tillverkaren äfven förbrukaren är medlem af samhället och att den senare har ett lika berättigadt enskildt intresse som den förre och i de allra flesta fall större makt att göra det gällande. Ensak, hvars framgång bygges på ett sådant förbiseende, är visserligen hvad man kallar en sjelfspilling, som ej bör väcka stora bekymmer; men den kar dock komma åtskillig förargelse åstad, och redan möjligheten att kunna förekomma sådar. är värd uppoffringen af en stunds uppmärksamhet åt saken. I tisdagsbladet af denna tidnings Stockholmsupplaga fanns införd en längre annons utgörande en framställning af bokbinderiarbetare i hufvudstaden till bokbindarmästarne om högre aflöning — 25 proc. — och kortare arbetstid. De anspråk, som deri funnit sitt uttryck — till hvilka motstycken förekommit på fera andra håll — synas oss innebira anledning till mycket allvarliga reflektioner, . ty genom dem har tydligare än någonsin blifvit framvisad den medaljens frånsida, om hvilken vi nyss talade. Orimligheten af anspråket att få aflöningen tvärt höjd så betydligt, och på samma gång arbetstiden förkortad, framställer sig sjelf för hvarje tänkande menniska i alldeles tillräcklig tydlighet för att vi dermed skulle behöfva sysselsätta oss; vi vilja sålunda här endast söka visa det okloka och farliga i sådana anspråk, och då vi göra detta med anförande af många gånger upprepade förhållanden, sker det iden förhoppning, att en och annan af dem, som saken närmast rör, under någon ledig stund skall kasta ögonen på denna uppsats och deraf möjligen väckas till någon eftertanke. Alla rättsinniga menniskor äro ense derom, att om egendomens fördelning vore mindre ojemn, skulle tillståndet i samhället vara vida bättre än hvad det är. En sådan jemnare fördelning har länge utgjort ett önskningsmål och skall så äfren för all tid förblifva, eller åtminstone till dess alla menniskor framträda med lika förmåga till verksamhet i arbetets alla riktningar. Egendomen är nemligen ingenting annat än en samling af kapitaler, hvilka åter icke äro annat än resultater af arbete. Kapitalet växer upp ur ärbetet, liksom sädesbrodden ur jorden, de växa alltid upp derur, ehuru skörden ibland blir mycken, ibland rioga. Allt hvad vi ega, allt hvad vår tids civilisation skänker oss för tillfredsställandet af våra behof eller för att bereda oss njutningar är produkten af arbete, alltså ett kapital. Kapitalet underlättar och mångdubblar menniskans arbetsförmåga i sträfvandet att föröka hvad hon redan förvärfvat. Med undantag af vettvillingen arbetar ingen uppsätligt på att gagnlöst förstöra det kapital han en gång lyckats samla. Denna sträfvan, som är ett af de allmänna hufvuddragen i menniskokarakteren, gör kapitalet skyggt som hinden. Det flyr instinktmessigt hvarjo fara, som hotar dess tillvaro, det är till och med ej sällan så lätt skrämåt, att det bastar från en inbilad fara för att hjelplöst framkalla en verklig. Om nu t. ex: arbetare fasthålla vid sin fordran på 25 procents förhöjning, så