Dagens Nyheter – 19 juni 1872, sida 2

VV i ett hörn af rummet, satt hans olyckliga mor på en halmkärfve, såsom en fullkomlig motsats till hyad hon fordom varit. Hennes ögon gnistrade i mörkret som ett par eldslågor — ty dagsljuset inträngde endast sparsamt genom ett litet gallerfönster — och då hon fästade dem på den inkommande, tycktes de vilja intränga till djupet af hans själ. Ett gammalt skynke var hopfästadt öfver hennes axlar, och för öfrigt hade hon ingenting på gig mer än en stubb. Hennes armar och fötter voro bara och nästan köttlösa sora på ett benrangel. Hennes ansigte var af en ryslig magerhet och hvithet och bar vansinnets ohyggliga stämpel samt stirrande blick. Hennes hår var afrakadt, och kring pannan var lindad en gammal trasa, hvaruti några halmstrån voro instuckna. Hennes smala fiograr voro beväpnade med naglar, så långa som klorna på en roffågel. Vid ett jernbilte, som hon hade omkring lifvet, satt en kedja, som fästade henne vid väggen. Cellen, der bon var innesluten, var ungefär sex fot lång och fyra fot bred; väggarne voro fullsmetade med fantastiska ritningar, poetiska fragmenter, korta sentenser och namn — allt minnesmärken, så väl af rummets förra innehafvare, som af dess nuvarande invånarinna. Vid Jacks inträdde satt hon och mumlada för sig sjelf sådans osammanhängande ord, som vanligen äro sinnesförvirringens uttryck; men sedan hennes öga en stund hvilat på hans