Dagens Nyheter – 14 juni 1872, sida 2

hor saknade mor, hvars minne jag evigt skall vörda. — Ett löfte åt min mor? utropade Winifred, som ingenting misstänkte. — Ja, min engel; det var ett löfte jag gaf henne långt innan hon dog — Gud fröjde hennes själ! Hon så godt som aftvang mig det, och jag förband mig med en högtidlig ed till dess uppfyllande. -— Ack! säg mig för all del hvad det var. — Det vill jag så mycket hellre göra, som det angår er sjelf. Men lofva mig först, att ni inte undandrager er att åtlyda hvad som blifvit föreskrifvet af henne, hvars minne vi begge äro pligtige att evigt vörda. Lofvar ni det? — Ja visst! — så framt det står i min makt. Men säg då, hvad det är fråga om? hvad var det ni måste lofyva? — Att åt er offra mitt hjerta, min hand, mitt lif! svarade Kneebone och kastade Big för hennes fötter. — Hvad gör ni, min herre? ropade Winifred och steg upp. — Olikhet i börd kan ej bli något hinder för en försoning mellan oss, fortfor Kneebone. Jia är, Gudskelof! ej af adlig börd. Ehura förtretad Winifred var, kunde hon ej afhälla sig från att emåle åt löjligheten af denna framställning. Doatta löje tog hennes enträgne friare för en uppmuntran och skred