Dagens Nyheter – 13 juni 1872, sida 2

bevisningen än må utfalla, förklarar jag, att jag icke erkänner -. — Bra sagdt, Jackl inföll Jonathan, som under tiden hade betraktat honom med en förvåning, nästan gränsande till beundran. Ni är en rask och dugtig karl; det måste jag tillstå. Om jag inte vore Jonathan Wild, så skulle jag vilja vara Jack Sheppard. Det gör mig nästan ondt, att jag måste låta hänga er. Men det kan iato bjelpas. Jag har svurit att göra det, och jag är slaf af mina ord. Om jag släppte er, skulle ni säga att jag vore rädd för er. Dessutom har ni fått veta hemligheter, som inte böra yppas. Nab och Quilt! håll vakt vid dörren. Ni är min fånge, Jack! — Och ni tror verkligen, att ni skall kunna qvarhålla mig mot min vilja? sade Jack skrattande. — Åtminstone vill jag försöka, svarade Jonataan med gäckande ton. Ni måste verkligen vara både raskare och slugare än till och med jag anser er för, om ni går fri härifrån. — Hallå, Blåskinn! topade Jack. — Här är jag, kapten! hördes en röst utifrån. Och i detsamma slogs dörren våldsamt upp och de begge janitecharerna kastades i golfvet af den handfaste röfvarens jernarm. — Ni ser, herr Wildy att ert skryt var något för tidigt, sade Sheppard. Adjö, min värde morbror! Lyckligtvis har jag beviset på min härkomst i fickan.