-— VOU — följaktligen endast kan ses från det inre af denna täcka begrafningsplats — ett landskap som, innan det blef genomskuret af kanaler och jernvägar samt uppfyldt med kappränningsbanor, var i sjelfya verket bland de vackraste man kan skåda. Efter att ha en lång etund fästat sina blickar på denna herrliga utsigt, var han just i begrepp att vända om samma väg han kommit, då han af en landtbrukare fick veta, att det fanns en mycket genare väg till Willesden, och att han behöfde bara taga af litet längre fram till höger och följa en biväg, för att komma dit han ärnade sig. På grund af denna anvisning, öppnade han en gallerport och tog af en smal väg, som gick igenom den vackraste gräsplan man kan tänka sig, och hvilken, efter åtskilliga krökningar, förde honom till sjelfva Willesden-vägen. Här såg han genast på vägvisaren, som satt öfver den förut beskrifna fängelseburen vid ändan af byn; och då han ej der fann någon anvisning till Dollis-bill, var han nödsakad att göra nya förfrågningar och vände sig i sådant afseende till en äldre man, som stod icke långt ifrån fängelsedörren och talte med en annan person, hvilken på klädseln igenkändes vara en landtman. — Hvem söker ni egentligen, min herre? frågade den tilltalade, i det ban lyfte på hatten. — Herr Wood, var svaret. — Der har ni Dollis-hill, sade mannen och