Det har i dessa dagar händt, hvad som eljest är sällsynt nog, att vi på politisk väg fått en erinran om, att den norska etatekroppen har samma öfverhufvud som den svenska. Mäinisterkrisen i Norge, hvilken i Sverige tilldragit sig stor uppmärksamhet i följd deraf, att den i sina olika stadier företett åtskilliga jemförelsepunkter med minnesvärda tilldragelser inom vårt eget politiska lif, har, enligt hvad telegrafen redan berättat, blifvit couperad på ett sätt, som önnu mer framkallar jemförelse och framförallt visar, sågom nyss sades, att Sverige och Norge utgöra ett konungarike. Huru pass djupgående den politiska vishet varit, Bom dikterat beslutet att de norska statsråd, mot hvilka landets representation uttalat misstroende, skulle återtaga sina af skedsansökningar, derom finna vi ingen anledning att nu yttra oss, utan inskränka vi oss endast till anmärkningen, att den metod, gom nu i Sverige och Norge användts för att komma ifrån ministerkrieer, är mycket enkel, så enkel, att den-icke synes lemna öppen möjligheten för någon som helst variation. Tyvärr torde norrraännen icke till sitt fulla värde uppskatta sanningen i satsen: allt stort är enkelt4. Vi ha någon anledning att antaga detta på grund af det språk, som de opartiska bladen i Norge fört, af de uttalanden, som man hört dels från storthiogets majoritet, dels från skilda trakter, der norrmän gammankommit för att skifta tankar rörande dagens brännande fråga, och slutligen af den politiska lifaktighet, som nu röjer: sig i vårt broderland. Ett nytt stöd för en sådan uppfattning lemnar äfven nedanstående artikel ur Kristianiatidningen Dagbladet, hvilken står på samma ståndpunkt som storthingsmöajoriten, d. v. 8. majoriteten i landet. Nämda blad beledsagar tillkännagifvandet af konungens beslut att icke afskeda Stangska ministtren med följande betraktelse: Såsom man ger, har trågan blifvit afgjord genom hvad man brukar kalla en kuvglig diktamen. Det är företrädesvis den nuvarande ministören, som sökt att intöra sådana i våra konstitutionella bruk, och de ha användts vid flera tillfällen, då det gällt att värna någon af regeringens medlemmar. mot klander, uttaladt om deras embetsutöfning -eller politiska handJingssätt. För alla, som ha en riktig uppfatt ning utaf och hysa en uppriktig kärlek till det genom vår författning grundlagda konstitutionella systemet, kan det icke vara något tvifvel derom, att ett at de beklagligaste missgrepp, vill hvilka en regeriog någonsin kan göra sig skyldig, är att på detta sätt söka att kringgå grundlagens ord: Konungens person är helig; han kan icke tadlas eller anklagas. Ansvarigheten hvilar på hans statsråd. Det var dertör med fullt fog, som rektor Steen i sitt anförande under adressdedbatten krattigt angrep det bedröfliga bruk, som inkommit i vårt konstitutionella lif med diktamina till protokollet af konungen sjelf, naturligtvis på statsrådets ansvar och efter dess tillstyrkan, men dervid konuogen dock med sin person ställer sig såsom skydd för statsrådet, i. stället för att z3tatsrådet skulle utgöra skydd för konungen. Ingen laglydig och lojal man skall emellertid låta förleda sig till att hos någon annan än konungens rådgifvare söka ansvaret för det, som nu genom den sista kungliga diktamen är uttaladt och beslutadt; detta bör vara en obrottslig pligt hos alla frihetens och ordningens vänner. Vi skola sedermera få anledning till att närmare återkomma till detnu träffade TA rn ve ARR SNR RN OSSE VR