Dagens Nyheter – 31 maj 1872, sida 2

— Hätt gissadt, herr Mariner, och de hafva alla såsom en man svurit er döden för att hämnas våra bröder, som för er skull försmäkta i fängelserna. Ni ville allt gerna få fatt i oss; men nu har bladet vändt sig. I dag äro några medlemmar af vårt förbund frånvarande, men i morgon natt skola alla bevittna eder dom och edert straff. Ni har således ännu tjugufyra timmar på er för att öfvertänka er belägenhet, Hade ni följt edra vänners råd, herr Mariner, så skulle en Kjol nu icko ha varit orsaken till edert förderf. — Hvem är det som har leekat mig i döä54 snara? frågade Mariner likgiltigt. — Herr Mariner, sade den unga damen och framträdde, jag har svurit att hämnas på er, och det har nu lyckats mig. Jag är icke Julie de Noöl, utan Ceeil West, en dotter till den olyckliga Anna West, som ni för fem år sedan lockado i händerna på polisen. Jag gläder mig af allt mitt hjerta åt avt få se edra dödeqval. : Mariner tillslöt ögonen och sade logentidg. Starka armar upplyfis konom och nedburo honom 7 oc underjordiskt hvalf. Sö er väl omkring här, sade John Balszy hånande; alltsammans är sten, fast och säkert. Ni kan icke undkomma, ehuru ni blött är trehundra steg ifrån poliskapimaten och ehura just detta bus för ett par år sedan beboddes af er egon förman, den förnämate bland blodhundarne. God natt; vi träffas i morgon. Dörren tillslöts med ett hemskt dån och Mariner befann sig pu i fallkomligt, mörker, öfverlemnad åt sina egnn tänkar. Väl öfver en timtio hade han så setat och grubblat öfver sin föga afundsvärda belägenhet, då hans skarpa öra uppfattade ett lätt buller. Det förekom honom som om golfvet rörde sig helt nära honom, och i det samma hörde hän sig ropad vid namn. Är ni här, Mariner? återtog den hemska gästen, då icke något svar kom. j — Ja, hviskade Mariver, hvem tusan är vi? — Den främmande gaf nu upptäcktspolisens lösen och lät ljuset från sin lilla blindlykta falla på fången, som ögonblickligen izenkände horom såsota en kamrät:. — Men hur har ni korämit hit? — Genom denna lucka, som kan skjutas åt sidan medelst en fjeder, sade den andre och pekade på en fyrkantig öppnving. Men hör nu: vår chef, som sedan edert sista reamfal med honom har varit orolig för er, gaf mig uppdrag att följa edra steg för att i nödfall kunna bjelpa er. Jag var derför med er på operan och stod bakpå den vago, som förde er hit. Jag såg er gå in, och då ni icke kom tillbaka, lät jag en kamrat öfvertaga mina post och skyndade till chefen. Lyckligtvis hado han sjelf för några år sedan bebott detta bus och kände hemligheten med denna underjordiska gång, rom för till poliskammaren och till hvilken ni här ser ingången: Men hvad har nu egentligen händt? -Skär först utaf repen, hvarmed jag tr bunden? Då detta var gjordt, reste Mariner sig upp och drog djupt efter andan. — Jag har en id, sade han efter en paus, hvarunder tänkaröa blixtsnabbt hade körsat hvarandra i hans hufvud. Han meddelade hastigt kamraten denna id, — Eder plan är storartad, svarade denne, bara den lyckas. — Jag svaret för utgåvgen, lät det fasta svaret. Visa mig nu först och främst vägen ur mitt fängelse, gif mig eder lykta och någrå strykstickor, fäst åter, men blott för syns skull, repen om armar och ben och följ för öfrigt mina order till punkt och pricka. — Hjelparen i nöded försvann såsom han kommit, och Mariner, som nu var befriad från alla bekymmer, lade sig på luckan och insomnade ugnt Följande qväll vid tiotiden öppnades dörren till det underjordiska hvaltvet, men i det samma John Balazy, avföraren för bandet, beträdde dörrtröskeln, släcktes hans Jjus. —Kom nu, kamrater och stäng dörren efter er, sade han; jag har strykstickor på mig: Mäster Mariner, återtog han, sofver ni eler har bi gjort er osynlig? — Ni vet ju mycket väl sjelf att man icke kan fly härifrån, svarade Mariners röst. — Så är det, log Balazy och försökte att stryka eld, men ett våldsamt slag öfver armen hindrade honom och kom honom att utstöta en förfärlig ed. . I samma ögonblick hördes en signslpipas gälla ljud och skenet från flera lyktor upplyste rummet. Hela bandet såg sig omringadt af en talrik skara beväpnade polismän och soldater, midt ibland hvilka stod Mariner med korslagda armar och flammande blickar. — Var det icke et god fångst, kamrater? sade han. — Ni måtte ha slutit förbund med sjelfva satan, mumlade Balazy. — Hvem vet om jag ieko är satan sjelf, skrattade Mariner med full hals. Alla fåogarne med Cecil West i spetsen fördes till Newgate och dömdes till deportation för lifstiden. — Lycklig resa och angenim vistelse i kolomerna! voro Robert Mariners afskedsord till den uvga flickan. Hvarjehanda nyheter. Les erlmes de Bej5javik är öfverskriften på tu berättelse, som för närvarande gör sin rund i alla utländska blad och Fo And PRATA lass TM