Dagens Nyheter – 31 maj 1872, sida 2

En farlig belägenhet. Robert Mariner var en af den stora londonska upptäcktspolisens dugligaste agenter, oförfirad ända till dumdristighet, lika öfvad som den bästa skådespelare i att förändra röst och utseende outtröttlig, som om hans muskler hade varit af stål, och listig som en räf, då det gällde att förfölja sitt byte. De homligaste sammansvärjniogar, de mörkaste brott kunde icke länge förblifva dolda för hans skarpa blick, och han var derför lika hatad som fruktad af hela förbrytareverlden. De förfärligaste förbarnelser, de ohyggligaste hotelser hade utstötta emot honom; gift, dolk och krut hade otaliga gånger hotat hans lif, men Robert Mariner gick triumferande tri för alla anfall och log föraktligt åt sina fienders ansträngnvingar. Trots sin otur, afstodo fienderna dock icke från nya försök; de mörka väsenden, som hade svurit hans undergång, visade lika mycket 34. lamod och uthållighet som han sjell i att fullfölja sina planer, En dag, 25 Mariner, klädd i elegant, svart prorsenaddrägt, kom gåendeOxford-gatan framåt, mötte han ett ungt fruntimmer af ötöomordent lig skönhet, som ännu mera förhöjdes af en rik och sibakfull toalett; hör kastade i förbi gående en lång, forskande, nästan utmanande blick på honom. Öfverraskad — ty haö kunde icke påminna sig hafva sett ansigtet förr — tog Moariner hatten af sig och vände sig om för att se efter denna fängslande uppenbarelse; men det Var tedan för sent, ty den unga damen Var försvunnen i menniskohafvet. Detta lilla intermezzo sysselsatte Mariner mer än han ville erkänna för sig sjelf, ty äfven han, den kalla, beräknande polismannen, Hade sin echilleshäl. Han var en stor dyrkare af qvinlig sköphet, och som han var en ståtlig, vac ker garl på knappt fyratio år, xunde han be römma sig af att göra mycken lycka hos det täcka könet. Hans kärleksäfventyr hade redan störtat honom i många faror, och hans vänner varnade honom ofta för qvinnör, ty en sådan, menade de, skulle förr eller senare bereda hang undergång. Dean okändas förtrollande ansigte ville ieke gå ur hans tankar, och liksom drifven af en hemlig makt, iofann han sig nästa dag vid samma tid på Oxford-gatan. Hans förboppning blef icke besviken. Redan ett par minuter derefter gick hön törbi honom och log emot honom alldeles som dagen förut. Baslutsamt gick han fram till hennes sida. — Tilltala mig icke, sade den unga damen på god engelska, men med en något trämmandse brytning; man observerar oss. — Blott ett enda ord, hviskade Mariner brådskande; säg mig åtminstone då jag kan få den lyckan . — Ni är allt för oyfiken, hr Mariner, sade en unga damen med ett utmanande leende, i det hon lät et litet kort glida i bans hand. Om ni har lust att återso mig, så kom i qväll på italienska operan. Då Mariner åter blef ensam, skyndade han sig a!t närmare betrakta det prydliga visitkortet, som den sköna okända hade gifvit honom, och läste förundrad Julie de Noöl. — Ett fruntimmer af fransk härkomst, tänkte han och strök med sjelfbelåten min sina mustascher. Hvem vet hvart detta äfventyr kan leda. Den unga damen är förtjusande;y men hur kan hon veta mitt namn? Bab! Hela London känner ju Robert Mariner! Som han i alia fall gerna ville veta närmare besked om den intressanta främlingen, begaf ban sig inr till chefen för upptäcktspolisen och anförtrodde sig åt denne, som emellertid förgäfves genombläddrade det omfångsrika polisregistret och slutligen sadco: — Izcgen är införd under det namnet. Akta er, hr Mariner, och använd den största försigtighet; eder hjelp är oss af allt för mycken vigt för att vi skulle vilja förlora er. Mariner sökte lsende att lugna sin chefs farhågor och begaf sig samma väll till operan. Det dröjde icke länge, innan han fiok ögoaen på den unga damen, som sett alldeles ensam i en loge. Han skyndade att uppsöka henne. Efterhand berättade hon honom att hon var enka, rik och oberoende och att hon redan länge hade önskat att göra hans bekantskap. Vid dessa ord nedslog Jen unga damen rodnande ögonen. Mariner vågade att trycka en brännande kyss på hennes hand och hon fördrog detta med ett leende. Den trollmakt, som den sköna sirenen utöfvade på Mariner, växte med hvarje minut, så att han utan betänkande antog on inbjudring att efter Ope rans slut följa henne hem och intaga en liten supå, Ett elegant ekipage förde paret till fru de Noöls, såsom Mariner tyckte, något afligsna bostad. En livrklädd befjent öppnade vagnsdörren och förde dem upp för en bred trappa till en rikt möblerad liten salong. Här tände han ljus och utbad Big derpå nådig truns befallningar. Denba vexlade ett blixtsbabbt ögonkast med honom och befallde honom att så snart som möjligt servera supn. Då de blifvit ensamme, nedsjönk Julio de Noöl trånände i en ländstol och bad sin gäst taga plats. Mariner satte sig på en låg teburett vid hen nes fötter. Iogendera vågade bryta tystnaden; Julies hand gled blott lätt öfver hans hår och ögon. Piötsligt kände han sig gripen inacken och kullkastad på matter; i nästa ögonblick, innan han ännu kommit till bosinning, Var han bunden till händer och fötter. — lvad vill detta säga? utropade han. Han såg na sina angripare, tjugu tilltrettio ooo OSAMA MPH UU VV en VM MM MK a VV VV OVOVHV VO Mm vm VA Ö ÖVÖÄ(ÄU MO HV UV VV ÖV VO Mmm ja I Ru — ---—-nnnnctcsveaaeorosrno— o no—— oc wZinnnnnm8nmnmmmp L Zmiponovno——— —— ———————L —LALLv — i .v — (re —