Dagens Nyheter – 27 maj 1872, sida 2

egnadt att gifva debatten en politisk karakter, Hr dAudiffret Pasquiers anförande, säger han, innebar hufvudsakligen ett klander mot krigrdepartementets embetsmän, hvilka dock enda t varit lydiga verktyg i högre stående persone:g hand. Denna anonyma, kollektiva ansvarighet är orättvis och otillräcklig; det måste finnas en individuel ansvarighet; och till de ansvariga isdividerna är det församlingen har att hålla sig. Härefter visar hr Rouher att grefven af Palikao icke kunde anses skyldig ansvara för andra leveranskontrakter än dem som afslötos före den 4 september. Han söker ådagalägga att mot dessa kontrskter inga befogade an. märknoiogar kunna göras; hvad de öfriga angår, tillkommer det andra personer att för dem aflägga räkenskap; ban nämner särskildt hr Gambetta, hvilken han förmodar icke vilja undandraga sig sin pligt att redovisa för de af honom godkända leveranserna. Ansvariga persontr finnas, och dessa måste underkasta gig den allmänna meningens samt krimin:1tättens dom. Församlingen bör och kan icka affärda denna sak genom ett omotiveradt öfvergående till dagordningen. Under fortsättniogen ef talet protesterar hr Rouher mot hr dAudiffret Pasquiers påstående att en stor del materiel, som fanns på papperet, saknades i arsemalerna; och han vädiar till krigsministern, för att denne måtte intyga detta påståendes falskhet. Vidare förordar han på det varmaste hr dAudiffret Pasquieis hemställan om införande af allmän och obligatorisk krigstjenstgöring, besvärjande församlingen att tillämpa denna värnepligtsprincip, såsom varande den enda säkra vägen till landets återupprättande. Efter antagandet af den nya krigstjenstlagen, tillägger hr Rouher, skall nationalförsamlingens uppgift likväl ännu cj vara fylld; och alluderande på ett nyligen fäldt yttrande af Gambetta, att en upplösning af nationalförsamliogen vore att föredraga framför landets upplösning, säger han, att tvärtom församlingens förtidiga upplösning måste anses komma att medföra hela landets. Rouhers tal varade i tre timmar och åhördes med mycken uppmärksamhot. Tyå gånger fick han mottaga applåder af högern, men dessa bifallsyttringar öfverröstades genast af de öfriga partiernas hyssjningar. När han nedsteg från tribunen, uppstod ett förfärligt larm i salen; de länge återhållna känslorna gåfvo sig då luft... Efter några minuter ser man Gambetta på talarestolen. Han yttrar endast följande: Hr Rouher har följt sin vanliga taktik såsom kejsardömets advokat. Ilan har velat åstadkomma splittring bland oss; det skall icke lyckas honom. Härmed afslutas den första dagens förhandlingar. Följande dag öppnas diskussionen af hertig dAudiffret Pasquier, hvilken med lysande framgång bemöter Rouhers försvar för den kejserliga krigsförvaltningen. Han yttrar sig med mycken stränghet såväl om Rouher sjelf som om kejsardömet och kejsaren. Han sgäger att den egentliga frågan är denna: hvarför var icke kejserliga regeringen beredd till krig, då hon förklarade det? Hvart hade alla de penningar tagit vägen, som anslagits för krigimateriels anskaffande? Begagnande Augusti yttrande till Varus, uppmanar hertigen kejsarlömet att återgifva Frankriko dess lo. gioner, dess ära och dess provinser. Detta framkallar en bifallsstorm, hvari hela församlingen deltager, förutom ett fåtal personer, som grupperat sig omkring hr Rouher. Talaren slutar med några varma lotord ötver hr Thiers patriotism och handlingskraft samt med en protest mot de sträfvanden, som från vissa håll pågå, att åstadkomma en upplösning af församlingen. Hr Rouher uppträder åter; han vidblifver hvad han sagt under den föregående sessionen, Han påstår fortfarande att grefve Palikaos ansvar inskränker sig till de få kontrakter, som afslötos medan han satt vid styret. Vidare kritiserar han da kontrakter, som antogos af hr Gambetta, och förklarar att han för sin del med lugn vill afvakta resultatet af vederbörande kommisgions undersökning angående orsakerna till kriget. Denna gång åbör man icke hr Rouher med samma tålamod som dagen förut; han afbrytes ofta af ironiska skrattsalfyor. Oaktadt hans tal räcker i två timmar, innehåller det intet svar på sjelfva hufvudpunkten i hr dAudiffret Pasquiers anförande. Hr Gambetta pesvär församlingen att icke falla i snaran och låta sig splittras. Han försvarar sina egna åtgöranden samt hänvisar för öfrigt till undersökniogskommissionens verksamhat gcgämanda att han oj fruktar dat mel