Dagens Nyheter – 22 maj 1872, sida 1

och splittra krafterna i ännu bittrare stridigheter. Hamars Stiftstidende yttrar i samma ämne: Man har frågat sig sjelf och folket i dessa nejder har gjort sig den trågan: hvad betyder denna regeringens hållning? Betyder den att statsråden icke våga ställa sig ansigte mot ansigte med folkets representanter och muntligen försvara hvad de gjort och gifva upplysningar om hvad de veta? Eller vilja de icke göra detta? — Är Norges nationalförsamling så illa ansedd eller så illa tilltygad at all den smuts, enskilda personer och blad under senaste åren öst öfver den, att det icke längre går an för män från hofvet att ställa sig i dess midt? Eller, slutligen, vill man till hvarje pris trotsa denna storthingsmajoritet med dess Sverdrup ispetsen? — Vi kunna icke besvara dessa spörsmäl; vi kunna endast säga, att så fråga i dessa dagar tusenden rundt om i hela landet, och fråga af dubbel orsak, enär man känner att sjelfva denna regering, som nu afslår thingets inbjudning att ställa sig i dess midt, ja, att samma regering förut i åratal sjelf bedt om att få komma. Det vaknar på sidan om spörsmålen en ängslig känsla hos folket, då det ser ett sådant handlingssätt, en känsla af att detta aldrig kan gå väl i längden, att fosterlandet icke kan gagnas, utan tager skada af att de två, som skulle vara ett — regering och folk —, visa tecken till att icke längre vilja vara ett, En sak är klar tör alla, och det är att storthingets anseende?) måste i hög grad lida, om tillståndet förblifver oförändradt, och då förtroendet till vår regerings folklighet under senaste åren icke heller haft anledving att blitva särdeles rotfästadt, så blir närmaste följden den att förtroendet till de institutioner, hvilka för fosterlandets bästa borde ega den högsta aktbiog, år efter år minskas i en oroväckande grad, och hvad detta i längden skall medföra för resultater är tyvärr oberäkneligt. — — — Regeringens behandling af prolongationsfrågan är icke heller i någon synnerlig grad egnad att öka folkets tillit till dem, hos hvilka landets högsta visdom skulle finnas och hvilka med visheten skulle representera nationens framsynthet och ej dess vankelmod, allra minst det slags vankelmod som nästan ser ut som ömklighet. Glädjande är det dock att se, att män finnas inom sjelfva regeringen, hvilka varit nog storsiota att se på något mera och större än på sig sjelfva och sin egen orubblighet från taburetten — statsråden Broch och Irgens ha nemligen förklarat, att de efter hvad som passerat icke längre kunna qvarsitta i konungens råd. ) Detta skrefs innan thinget ännu beslutat aflåta adressen till konungen. D. N.