Dagens Nyheter – 22 maj 1872, sida 1

KDTENCTFA BACPA ERNA BE JEM nu inträdda politiska krisen, Kristiania Dagblad yttrar bland annat rörande adressen: Storthinget har genom att på detta öppna och lojala sätt vända sig till tronens innehafvare uppfyllt en pligt, som icke mindre det, som inträffat, än den lemnade antydningen om det framtida programmet för regerin gens ställning till politiska frågor af den största betydelse framställda som en oundgäng lig nödvändighet att fullgöra. Storthinget har icko blott häfdat sin värdighet, utan ännu mera: sin grundlagsmessiga plats i raden af statens institutioner och visat, att det med hänsynsfull takt, men tillika med fasthet förstår att tillfredsställa de fordringar, som all varliga tider ställa på dess fosterländska sinne och politiska blick. De öfverliggningar, som föregingo beslutet om adressen och på hvilka denna grundar sig, kunna ej annat än i högsta grad stärka intrycket deraf. — — —— Representationen har i alla händelser gjort hvad den i sakernas nuvarande ställni: g borde göra. Den har inför konungen alldeles otvetydigt uttalat, hvad som bland det stora flertalet inom den politiskt berättigade delen af nationen tänkes och kännes om det under låvga tider utvecklade och nu genom två betydelsefulla tilldragelser alldeles tydligt betecknade förhållandet mellan styrelsea och folkrepresentationen. Det är så långt ifrån att storthinget genom denna adress gjort eller haft för afsigt att göra något ingrepp i de i sin utöfning under statsrådets ansvar ställda kungl. prerogativerna, att adressen icke en. gång — hvarken genom sin egen natur, sitt innehåll eller omständigheternas konseqvenser — med ringaste sken af rättvisa kan betecknas som första steget till införande af det parlamen tariska styrelsesättet med dess täta ministör ombyten och dess starkt framträdande nödvändighet för regeringen att på alla, väsentliga och oväsentliga, punkter befinna sig ifull öfverensstämmelse med representationens majoritet. Något sådant innebär icke den beslutade adressen, och vi finna häri ett ytterligare skäl till den öfvertygelsen, att dess antagande icke behöfver väcka den ringaste ängslan ens hos dem, hvilka tro sig med största omsorg böra vaka öfver, att i vårt politiska lit icke insmugglas plägseder, som kunna anses stämma mindre väl öfverens med dess grundkarakter och historiska vilkor. — — Under de senaste veckorna har hos det stora flortalet af politiskt berättigade norrmän framträdt en djup känsla af ställningens allvar. Det har icke varit utan oro man motsett lösningen af den frågan, om en representation, som endast med längre mellantider kallas att behandla stora politiska angelägenheter, denna gång skulle vara vuxen situationen, Men denna känsla har icke kommit som en ögonblicklig uppbrusning; den hvilar på hvad folket under er lång räcka af år sett och erfarit, hvad det varit vittne till — länge med det hopp, att allt ändock slutligen kanske kunde utjemnas eller vika bort af sig sjelft, slutligen med öfvertygelse om, att en uppgörelse nu vore oundviklig. Vårt folk öfverväger länge innan det fattar ett afgörande beslut i en stor sak, och starka, tvingande skäl måste fram innan det såsom ohållbart uppgifver hvad det vant sig vid. Det var denna saktionsvägran och den i sammanhang dermed lemnade utsigten till radikala omstöpningar af vigtiga delar af vår grundlag förbehållet att slutligen lemna sådana bindande skäl. Sedan det blef bekant, på hvilken grund och på hvilka framtidspla ner regeringen stödde sin vägran, har det hos alla rådt en patriotisk fruktan — icke för att dessa ministörens omstöpningsdrömmar någonsin skulle bli verklighet, ty det visste hvar och en vara en omöjlighet — utan för att striden för och emot deras genomförande skulle ännu mer vidga klyftan mellan regeringen på ena sidan och storthinget och folket på den andra, utså nya tvistefrön i sinnena