Dagens Nyheter – 21 maj 1872, sida 1

lasten antager skepnad af dygd. Förlåt, min fru, hvad jag nu yttrat. Det är icke min afsigt att förringa min brottslighet, ännu mindre att försvara den; men jag önskade ådagaligga för er och dem som, likt er, haft den lyckan att vara förskonade från sådana pröfningar som jag — huru mycket sammanhang det är mellan eländet och brottet. Och jag försäkrar er, i följe af den öfvertygelse jag ejelf vunnit, att den qvinna, som faller, derföre att hon icke har nog styrka att kämpa med lidandet, kan bättra sig, kan ångra sig och vinna förlåtelse, så väl som hon, hvars synder, ehuru många, blefvo henne förlåtna. — Det gläder mig att höra er tala så, Johanna, yttrade Wood med djup rörelse, under det hans ögon fylldes med tårar; och det ger mig mer än tillräcklig ersättning för allt hvad jag gjort för er. — Om ingenting mer fordras för att vara en Magdalena, än att bekänna sin ånger, då förtjenar fru Sheppard otvifvelaktigt att så kallas, anmärkte fru Wood ironiskt; men jag har alltid trott, att blotta ord icke voro tillräckliga att bevisa, att en persons karakter blifvit orättvist skymfad. — Mycket rätt, min vän, sade Wood; ganska riktigt anmärkt. Så är det verkligen. Men i det afseendet kan jug ge mitt intyg. Fru Sheppards uppförande har under de sista tolf åren varit fullkomligt oklanderligt; det