en i förhållande till sina löner öfver höfvan sträng tjenstgöring. Sådant åtföljer alla brytningsskeden. Under pågående omorganisation måste poststyrelsen fordra mycket arbete af sina tjenstemän. Detta arbete är ock öfver hufvud taget af beskaffenhet att årligen ökas. Det är med statens bästa öfverensstämmande att posttjenstemännen få allt mer att göra. Allmänheten fordrar af dem påpasslighet och den största möjliga punktlighet och ordentlighet. Men poststyrelsen ser sig allt detta oaktadt alltjemt beröfvad det bästa medlet hvarigenom den kunde skaffa sig i alla afseenden fullt lämpliga tjenstemän. Styrelsen är nemligen försatt i den obehagliga ställningen att nödgas säga till den unge mannen, som vill inträda i dess tjenst: SVi fordra mycket arbete, oråning, punktlighet och rättrådighet, men vi kunna ej lofva er belöning för framtiden genom befordran. Det postkontor, som ni gör er förtjent af att erhålla, bortskänkes kanske åt någon officer. Det är orättvist, men sådant är systemet! Det är ej svårt att beräkna den demoraliserande verkan, som detta system måste medföra, en verkan som skall falla tungt tillbaka på staten. Generalpoststyrelsen har naturligtvis icke kunnat undgå att inse vigten af att detta förderfliga system blefve brutet; men dess bemödanden hafva, tyvärr, ännu icke hos högsta vederbörande, d. v.s. regeringen, förmått besegra inflytelserikare bearbetningar från andra håll. Hr statsrådet Wern, på hvilkens föredragning postmästaretillsättningarne ske, har icke, han, mer än hans företrädare, haft kraft eller håg att i afseende på luckrativa posttjensters tillsättande värna om statens sanna intressen, RER YTA DS