Dagens Nyheter – 17 maj 1872, sida 1

— 200 — och hotade att stöta till, om han försökte röra sig eller ropa. Emellertid hade Jack icke heller varit overksam. Han hade lemnat fängelsehålan nästan i samma ögonblick som hans kamrat, och det första ban. gjorde var att flyga till dörrn som gick till det inre rummet, stänga den i lås och taga ur nyckeln. Klokheten af detta steg visade sig genast. Qnilt och Sharples hade blifvit uppmärkssamma på bullret och skyndade att underrätta sig om orsakon. Men de kommo för gent. Dörrn var redan stängd, och de hade på köpet den förargelsen att höra Sheppard öfverljudt skratta åt dem, för det de ej kunde komma sin kamrat till hjelp, ej heller hindra fångarnes flykt. — Jag sade er ju, att ännu är intet fängelse bygdt som kan hålla mig qvar, utropade Jack. — Ni ha inte sluppit ut än, tilltagsna hundvalpar, svarade Quilt, under det han förgäfvea ansträngde alla krafter för att uppbryts dörrn. — Men jag är straxt ute, återtog Jack. Se här, tillade han och slängde handklof. varne mot dörren; tag de här och bär dem sjelf. — Hör ni inte, Nab? ropsde Qailt. Hvad fan gör ni? Låter ni tukta er af ett par barn. ungar? — Nej, inte om jag kan rå på dem, svarade Abraham, i det han gjorde ett förtvifladt