Dagens Nyheter – 15 maj 1872, sida 2

En ny Plumkett erhöll man uti hr Janzon, hvilken äfven här utvecklade den friskhet och liflighet som alltid pläga utmärka hans sång och spel. HSannt är visserligen att kan ej dundrar i portervisan, men detta må rätteligen tillräknas honom som en förtjenst. Eljest är grupperingen i denna ecen ej riktig: till bönderna och ej blott till publiken bör Plumkett rikta sin porterhymn; de förstnämda omgifva honom i en halfcirkel, och under refrängen går han omkring och klingar med dem. För öfrigt är hr Janzons Plumkett en hurtig och rolig naturson, fast icke med någon egentlig lokalprägel; den borde något mera närma sig till typen för en engelsk farmer, med motsvarande maskering. Den sjungande Nancy är ej rätt beqväm för fru Strandberg, men dess mera den spelande. Det är ej lätt för en sopran att nedstiga till ett kontra-altparti, ehuru proceduren visserligen underlättas genom punkteringar och andra åtgärder; men fru 8. är en för van sångerska för att ej äfven här reda sig fördelaktigt och utfinna sina effekter. Fru S:s spel är förträffligt; ingen af de många uddigheterna låter hon undgå sig, och ej ett ögonblick befinnes hon utom roler, som i hennes lätta och luftiga behandling är en af de mest underhållande på denna utmärkta talangs repertoar. Hr Dahlgren (Lionel) vet med mycket förstånd att taga sig tillvara för de båda farliga klipporna i detta parti: skrikets och ultrasentimentalitetens leda karrikatyrer. Ville han blott något mera binda tonerna i sina melodier och något mildra det nog djupt melankoliska draget i sin mimik! Man har nu så länge och mycket hört talas om krig och krigsfaror, och måtte blott ej de krigiska bragderna i orkesterns bleckafdelning spöka till olycka, som man säger! Det står ej att betvifla att den heroiska behandlingen af nämda instrumenter på slagfältet mäste vara af bästa verkan, men i Thalias fredliga tempel blir saken betänklig, då sångarne blifva slagna med stumhet och åhörarne nära nog med döfhet, åtminstone de som inqvarterats på högern, hvarför ock de flesta åhörare retirera till yttersta venstern. Finnes då ingen bot för detta onda, och när skall dirigenten uttala ett guos ego? ty så länge denne visar sig belåten, kan man ej rimligtvis begära någon reform i detta hänseende. W. B.