Dagens Nyheter – 14 maj 1872, sida 2

syn är för svag. Låt mig få mera ljus, på det jag må kunna se honom. Ja, skrek hon till, det är hans fars drag! Det är han! Det är min son! — Moder! ropade Thames; är ni verkligen min mor? — Jag är din mor, din verkligen mor! min egen gosse! snyftade hon och tryckte honom ömt till sitt bröst. — O, Gud! att jag skall se er i sådant tillstånd! ropade Thames, med tårar af djup bedröfvelse. — Gråt icke, min älskling! svarade modern och drog honom ännu närmare till sitt klappande hjerta. Nu är jag lycklig! outsägligt lycklig. Under detta rörande uppträde hade en förändring föregått med sir Rowland, och han började till hälften ångra hvad han gjort. — Nu kan ni ej längre vägra att säga mig namnet på denne ynglings far, Aliva, yttrade han. — Jag vågar ej, Rowland, svarade hon. Jag kan ej bryta min ed. Men jag vill anförtro det åt fader Spencer, och han skall säga er det, när jag ej mera är till. Drag undan den der gardinen, min älskling, tillade hon med sina blickar oaflåtligt fästade på Thames, så att jag må kunna se dig bättre. Gossen lydde henne. — Hal! utropade han och sprang tillbaka,