Dagens Nyheter – 10 maj 1872, sida 2

Om Vesuvii utbrott meddelar ett ögonvittne — en ung tysk köpman i Neapel — i ett enskildt bref af den 27 april följande: I går stängdes kontoret kl. 5 e. m. Jag skyndade till ett värdshus, fick mig mat och anträdde genast min vandring åt Portia till. Hela vägen från Neapel och dit var till trängsel fylld af flyende menniskor. Det var ett väsen och ett larm så att man blef yr i hufvudet. Jorden dån: de och skalf oupphörligt, jättelika rökpelare Höjde sig mot-himlen: sannerligen, man fick en liflig föreställning om huru. det tillgått viå-Pompejis undergång. Kärror lastade med :husgerådssaker, sängkläder, sjuklingar,. droskor, vagnar, omnibusar med nyfikna, tusentals menniskor till fots, släpande på diverse bohagsting; soldater, som sökte upprätthålla ordningen, skrikande och klagande qvinnor och barn, deremellan processioner med den helige Januarii bild — jag säger er, det var en förfärlig men storartad syn. Så var det hela den två tinmar långa vägen från Neapel till Portici.. Vid kyrkorna hade man flyttat ut jungfru-Marie-bilderna och en mängd qvinnor och män lågo bedjande på knä framför dem. Några vinnor. sprungo omkring med sönderslitna kläder och fladdrande hår, klagande, ropande, förbannande. I Portici blef madönnans bild af folket piskad med spön, derför att den heliga modren icke gjorde slut på förödelsen. Då jag kom till Portici, var det redan mörkt och nu blef den anblick, Vesuvius erbjöd, än mera storartad. Hela berget stod ilågor. Lika jättefacklor kastades glödande stenar, hvilka ur kratern slungades högt i luften. Lavan flöt i breda floder utöfver landet. Den ström, som hotade att förstör v Pörtici, hade emellertid försvagats; och jag föredrog derför att rycka törderfvets-härd närmare; Vägen var Tång, men intressant. .Dånet i jorden hade nu; sedan jag kommit. vära bergets fot, förvandlats till ett oupphörligt rullande åskdunder.... Man kände sig hemsk till mods. Jag passerade genom en grotta; der hade bullret nått sin höjdpunkt: man kunde tro att verldens ände var kommen. Himlen, hafvet, husen, allt tedde sig i blodröd