Dagens Nyheter – 7 maj 1872, sida 2

-— MÅR — Mylady är alldeles för sjuk att resa så sent, anmärkte kammarjungfrun, som hjelpte henne att stiga upp. Ni kan aldrig hinna fram till Manchester. — Det gör ingenting, Norris, svarade lady Trafford; jag vill hellre dö på landsvägen, än att ännu en gång -bli blottsälld för ett sådant uppträde, som jag nyss fått utstå. — Ja, herre Gud! yttrade Norris med innerligt deltagande; jag vardt rädd, när jag hörde myladys anskri, att något riktigt ohyggligt hade händt.. Sir Rowland är så förskräckligt häftig; han har ett fasligt humör. Jag försäkrar att mig skrämmer han snart från vettet. — Sir Rowland är min bror, invände lady Trafford med köld. — Ja, det är väl inte något skäl att han skall få behandla mylady på ett så skamfullt sätt. Ack, om den goda, beskedliga sir Cecil lefde! han kunde ändå hålla honom i styr: Lady Trafford suckade djupt. — Mylady har aldrig varit riktigt. frisk sedan sitt giftermål med sir Cecil, återtog Norris. För min del tycker jag att ni aldrig repade er efter den der olyckliga händelsen om natten, då stora stormen var. — Norris! pustade ladyn och en häftig darrning öfverföll henne. — Gud trösta mig! hvad har jag sagt? ropade kammarjnngfrun, allvarsamt oroad öfver sin matmors. betänkliga sinnesrörelse. Bitt