Dagens Nyheter – 3 maj 1872, sida 2

öfver hennes ansigte, som ända hittills hade haft ett leende och tillfredsstäldt utttyck. Hon kastade ifrån sig ritstiftet, under utrop: Det är inte als likt honom! Det är inte hälften så vackert! — hvarpå hon tog en bit -kautschuk och var just i begrepp att utplåna hvad hon ritat, då Thames störtade in i rummet. — Hvem är det inte likt? frågade han och sökte bemäktiga sig ritningen, som hon vid ljudet af hans steg hade kramat ihop mellan fingrarne. — Det kan jag inte säga, svarade hon, djupt rodnande, och knöt ihop sin lilla hand så hårdt som möjligt. Det är en hemlighet! — Jag skall snart upptäcka hemligheten, gade han, i det han, halft på lek, balft med våld, vred papperet ur hennes hand. — Be inte på det, jag ber dig! ropade hon. Men hennes bön lemnades utan afseende. Thames uppvecklade papperet, strök ut vecken och såg — sitt eget porträtt. — Jag borde inte bry mig om dig mera alls, sade Winifred, som med möda återhöll sina tårar. Du har burit dig mycket obeskedligt åt! — Ja, bästa Winifred, jag inser det sjelf, svarade Thames, som nu blygdes öfver sin framfusighet; mitt uppförande är oförlåtligt. — Jag vill ändå förlåta det, sade den lilla flickan och räckte honom med en mild blick sin hand.