Dagens Nyheter – 29 april 1872, sida 1

år sedan den tiden, känner jag smärtan af den behandling jag. rönte lika djupt ännu som i första ögonblicket. — Det är helt naturligt! det är mycket rätt! Aldrig förlåta en oförrätt! det är öckså min grundsats! ha, ha! — Hör på, herr Jackson. Jag vore nästan färdig att tro att vi råkats någon gång förr. Ert skratt påminner mig om... om... — Om hvad? frågade Jackson och blef i hast allvarsam. — Jag hoppas ni inte tar illa upp, svarade Wood mycket kärft, men jag måste säga att er röst, edra manår och framför allt ert högst ovanliga sätt att skratta ge mig den lifligaste påminnelse om: en af de der lustiga bröderna, som ni kallar dem, hvilka mot mig begingo de våldsamheter jag nyss beskrifvit. — Hvilken menar ni? frågade Jackson. — Jag menar en person, som sedermera förvärfvat en infam ryktbarhet för sin talang att gripa tjufvar, men som på den tiden sjelf var medlem af ett tjufband. — Det är bra; men hans namn? — Jonathan Wild. — Död och. helvete! skrek Jackson och steg upp; jag kan omöjligt sitta stilla och höra ett sådant förtal mot herr Wild, som jag anser för en af de hederligaste män i hela konungariket! — Eld och svafvel! ropade Smith och reste sig med bränvinsbuteljen i handen; ingen må