Dagens Nyheter – 25 april 1872, sida 2

— Jag vill icke förmoda, yttrade hon efter en stunds tystnad; att du lägger någon vigt på det ord, som min mor fällde i hastigheten. Aon har redan glömt det. — Men jag kan aldrig glömma det; Winny. Jag vill icke längre vara en börda för dem, på hvilka jag har intet annat anspråk än deras medlidande. Vid dessa ord, som hancyttrade med enlåg och bedröfvad; med stadig röst, fylldes Winifreds mörka ögonlock med ymniga tårar. — Om det är ditt allvar, Thames, sade hon med en mildt förebrående blick, så är du mycket dåraktig; och skall det vara ett skämt, så är det alltför. grymt. Jag är öfvertygad att min mor icke hade för afsigt att såra dina känslor. Hon älskar dig för mycket att vilja göra det. Och jag ansvarar att hon aldrig mer skall yttra en bokstaf som kunde göra dig ledsen. Thames försökte att svara, men rösten svek honom. — Å, Gud ske lof! jag ser att stormen har gått öfver, ropade Winifred och hennes ansigte uppklarnade. — Du misstager dig, Winny. Ingenting kan förändra mitt beslut. I morgon lemnaår jag detta hus. Den lilla flickans mod sjönk på nytt. — Gör det åtminstone icke utan att rådfråga min far — din far, Thames, sade hon med bedjande röst; lofva mig det.