Dagens Nyheter – 24 april 1872, sida 1

RR RR RR TT rn RS Nr 6-tiden i söndags e. m. att å nya Packhus-torget med en: skarpladdad bössa anställa jagt efter sparfvar. Han lyckades äfven att skjuta en sparf, dervid dock från det lossade skottet ett hagel träffade en förbigående skomakargesäll vid venstra örat samt åtskilliga hagel susade genom rockskörtet på en annan person i närheten. Den vådlige jägaren, som var något berusad; upptog helt lugnt den dödade sparfven för att bära honom ombord å nämda fartyg, men blef dervid anhållen af en poliskonstapel och afförd till polisvaktkontoret. Ovanliga suggor, Postångaren Rollo medförde på sin senaste resa till Göteborg två ovanligt kolossala suggor af Yorkshireracen, inköpta för hr J. S. Ljunggren å Torp vid Alingsås och ämnade till afvel. Den ena af suggorna är 1 och ett fjerdedels år gammal och väger omkring 800 skålpund samt har i inköp kostat 570 rdr. Den engelska uppfödaren af dessa kreatur lärer sedan år 1865 för olika exemplar af detta svinslag erhållit icke mindre än 746 prisbelöningar vid landtbruksutställningar. Ytterligare en sugga, för hvilken i Eogland förgäfves bjudits 810 rdr, är af hr Ljunggren inköpt och inväntas om någon tid, Ett yxhugg i magen. Kronolänsmannen i Skellefteå har till länsstyrelsen inräpporterat den olyckshändelsen att då boäden M. Marklund i Drängsmark och hans dräng, 18-årige ynglingen J. Asplund från Ersmark, den 30 sistl. mars voro sysselsatte med något hygge hemma på den törres gård, den af Marklund begagnade yxan fallit från skaftet och träffat Asplund i magen, der den förorsakat ett djupt sår, med den påföljd att Asplund, oaktadt läkare genast efterskickades, några ögonblick efter dennes ankomst till stället afled. Vid undersökning härom inför Skellefteå häradsrätt har blifvit utrönt att Asplunds död timat af våda och icke i följd af någon vårdslöshet af Marklund. Om undergöraren Both skrifvo från Öfverum till: Oskarshamnsposten: Då undergöraren Roth åter börjat sin underverksamhet, enuru å annat ställe än förra gången, vill jag nämna en händelse, som timade uader hans vistande på denna ort, visande hörd lättrogen allmogen är, och hvilket förtroende den sätter till det underbara och öfvernaturliga. Trats folkskolor och andra bildningsmedelligger ännu gvar på djupet en god del öfveriro eller, rättare, vantro. I en viss by hade en stöld blifvit begången. Då bände så lyckligt att den märkvärdiga undergöraren kom till platsen. Hvad var naturligare än att man vände sig till honom, för att genom han3 biträde och åtgörande upptäcka tjufven och återfå det stulna? BR. lofvade hbenäget att ställa sina gåfvor till deras förfögande. Byamännen samlades på aftonen och Ri utsatte dem på vakt, försäkrande att på ett visst klockslag skulle tjuiven infinna sig. Tiden kom, men någon tjuf lät ej höra af gig. Mau gjorde BR. uppmärksam härpå, då han gaf till svar, att det var rinnande värten mellan honem och tjufven, hvilket han ej förut lagt märke till, och att han derföre ej hade-någön makt öfver honom; men undergöraren tillsade att man skulle skulle sätta för ett par goda hästar, så skulle han snart köra fart på tjufven. Så skedde, och nu bar det af i sträckande fart omkring tvenne mil, då RB. befallde skjutsbonden stanna, emedan de nu voro vid målet. R. lemnade nu åkdonet, för att, som han sade, hemta tjufven, men glömde att sjelf komma tillbaka. Bonden väntade länge och väl på sin doktor och kanhända han sitter der ännu och väntar, hvad vet jag? I samma by hade han af en borde fått låna 50 rdr; men detta ville bonden ej sedan vidgå, för att ej blifva beskrattad, då R. så oförmodadt lemnade dem med lång näsa. Hr R. hade ett präktigt sätt att vigilera, som väl ej borde rekommenderas men ändå förtjenar omnämnas. Om ban blef pekad, som väl ofta bände, eade han: Nå, vill du då att jag skall omtala din lefnadshistoria? En och hvar ville då hellre tillfredsställa hans önskningar, än att vissa händelser skulte blifva afslöjade. Ja, det berättas att en länsnan ej vågade häkta hönom, emedan ban fruktade att R. skulle göra något ondt med hans kreatur.