Dagens Nyheter – 23 april 1872, sida 1

SVD VISAS VILD SAMAR VF SOMRAR VARSEL UITA -MIIMMAA SECO Fen Sr ve särskild 2. som frånkänner riksdagen samma rätt beträffande de ordinarie statsinkomsterna? Grundlagen är alldeles klar uti förevarande fall; den borde icke kunna misstydas. Man har talat om praxis, om hvad som under förgångna tider ansetts vara rätt. Nåväl, yttrade tal., jag byser den aldra största aktning för den historiska rätten, jag ställer densamma mycket högt; men högre ändå ställer jag det tydligt skrifva lagbudet. Och då detta lagbud lyder: Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af riksdagen allena, vill jag respektera det. Det andra spörjsmålet är: Skall nu föreliggande fråga afgöras genom gemensam votering eller anges ha förfallit i följd af kamrarnes stridiga beslut? Det svar som afgifvits på detta spörjsmål af den föregående talaren har, förklarade hr P., verkligen förvånat mig. Han har ställt R. O. framför och öfver R. F. Detstår dock i 85 2: Såsom grundlagar skola anses: denna Regeringsform, samt den Riksdagsordning, den Successionsordning etc. R. F. är den främsta grundlagen och de öfriga skola tolkas i öfverensstämmelse dermed. Kan det bevisas att R. F. stadgar att i förevarande fall gemensam votering skall ske, så bör den också ske. Och tal. sade sig icke kunna tyda RB. F:s 69 2 annorlunda än att detta ärende skall till de i densamma omnämnda frågorna hänföras. Man har sagt att med statens reglering menas att sedan utgifterna blifvit bestämda, skall tör desammas bestridande läggas till de ordinarie inkomsterna, som icke kunna rubbas, en så stor bevillning som erfordras. Men äro då de ordinarie inkomsterna fixa? I fjor borttogs en sådan inkomst, och i år har regeringen sjelf framställt proposition om borttagandet af ett par andra. Tal. opponerade sig härefter mot bruket att först besluta alla utgifter och sedan se till hvarifrån man skall taga tillgångar att betäcka dem med. Denna metod att reglera staten ansåg han åtminstone icke öfverensstämma med tänkespråket: Den största sparsamhet bör iakttagas. Konseqvensen af hr P:s argumentation var att gemensam votering borde ske. Han gjorde emellertid intet yrkande, och skälen härtill törklarade han vara dels att han ansåg djerft att framställa ett sådant, då han hade sig bekant att den man, som har konungens förtroende att leda kammarens öfverläggningar, i sådant fall skulle vägra proposition derpå, dels äfven att han ansåg saken i och för sig vara af ringa vigt (i händelse en gemensam votering komme till stånd, skulle han rösta mot mantalspengarnes borttagande), dels slutligen att han såsom en fiende till både grundskatterna och indelningsverket fann mindre rådligt att för närvarande ingå på någon förändring, som sedan kunde komma att ha något inflytande på afgörandet af frågan rörande ombildningen ar skatteväsendet i sin helhet. Vice talmannen Fåhreus fick härefter ordet. Han gaf tillkänna att man inom talmanskonferensen, med undantag af de valda ledamöterna från andra kammaren, varit ense om att, då den urkund, som ligger till grund för riksdageng verksamhet, i sin 63 2 tydligen stadgar, huruledes man har att tillvägagå när kamrarne i andra trågor än dem, som omnämnas i 65 2, stannat i olika beslut, så måste förslaget om mantalspengarnes afskaffande vid denna riksåag anses ba förfallit. En gemensam votering kan här icke ega rum utan den uppenbaraste kränkning af grundlagen. Professor Rydin nade ett längre anförande hvars hufvuddrag det torde vara nog att här argifva: Såsom allmän grundsats gäller att då kamrarne stanna i olika beslut rörande en fråga, så förfaller densamma. Bestämda undantag äro endast gjorda för sådana frågor, som icke få förfalla. Men förslag om bort STA STAR Sat eler iBör, SÅ DR do ji kd RN AN a rer AFA la ss RENSA