Dagens Nyheter – 22 april 1872, sida 2

stämdt motbjudande var munnen: ett part! som mer än något annat anses egnadt att förråda egarens djuriska fallenheter. Om bäruti ligger någon sanning måste det erkännas att gossens mun utvisade en stark benägenhet för råa npjutningar. Äfven ögonen, ehuru stora, glänsande och beskuggade af: långa ögonhår, syntes beteckna, såsom ljusbruna ögon hos karlar i allmänhet göra; ett trolöst och vacklande sinnelag. Kindknotorna voro utståend: ; nägan något platt, med temligen vida näsborrar; hakan smal, men yvälbildad; pannan bred och hög; och en så utomordentlig rörlighet egde han i musklerna som hörde till denna del af ansigtet att han kunde när han ville höja sina ögonbryn ända till hårfästet; hans släta och skinande svarta hår var för öfrigt afklippt tätt intill hufvudet för att han skulle kunna vid tillfälle bära peruk, hvilket gaf en besynnerlig trindhet åt hans hufvud. I det hela liknade hans fysionomi ett af dessa landstrykarehufyuden som Murillo har målat med så mycken förkärlek — ansigten, sådana att man nästan kan få smak för spetsbofvarnes yrke, så fulla af liflighet och förnöjelse synas de vara. Det fanns i den engolska lärgossens klippska ögon all den bofaktighet och mer än den tokrolighet som man skådar i en spansk röfvares ansigte; och hade den förre haft litet mer eld och mer solbränd hy skulle likhsten mellan dem varit fullkomlig. Nöjd att ej hafva någonting att frukta, så