Dagens Nyheter – 20 april 1872, sida 2

ÅT enn ren sin glömska att han beslöt trotsa alla faror och gå tillbaka för att uppsöka den förlorade. I denna ädelmodiga afsigt drog han sig sakta baklänges, ty han vågade ej vända ansigtet åt blåsten; och med otrolig möda och ansträngning nådde han slutligen den omtalta öppningen. Hans ihärdighet blef rikligen belönt. Barnet låg stilla och orubbadt i det innersta hörnet af den mörka hålan. Så öfverlycklig kände sig snickaren vid denna glada utgång af hans företag att han knappt hvilade ett ögonblick för att hemta krafter, utan så snart han hade barnet väl bevaradt på armen begaf han sig genast på återvägen. Sålunda släpade han sig för andra gången fram på den smala och slippriga stigen och kom ändtligen utan vidare äfventyr till östra plattformen af stendammen. Såsom han hade förmodat, var han här jemförelsevis temligen skyddad mot vindens våldsamhet; och då han betraktade det dånande vattenfallet under sina fötter, hvars hvita skum strålade i mörkret som ett stort öfver hela floden utbredt lakan, kände han sitt hjerta öfversvämmadt af tacksamhet mot den gudomliga Försynen som räddat honom ur em så hotande fara. Medan Wood öfverlemnade sig åt dessb tankar tog han ett steg framåt, då han plötsligen upptäckte att han icke var allena. Det var någon före honom på -plattformen. Det måste således vara samma person som han