Det är vidare löjligt att taga för afgjordt att de 70, hvilka röstade emot förslaget, naturligtvis alla voro landtmän, fastän det icke är någon hemlighetatt minst 15, om icke 20, af minoriteten för tillfället tillhörde den vanligen 8. k, intelligensen. Det är slutligen löjligt att bums tala om det sprängda landtmannapartiet, sedan man år etter år profeterat att nu är det gjordt, ehuru det alltid inom kort visat sig vara ogjordt, och då man sett att icke en enda reservation mot beslutet bief afgifven. Allt detta är helt simpelt löjligt; men det är både löjligt och rörande att höra de värda tidningarne, såspm det tyckes på fullt allvar, påstå att det är general Abelins förtjenst att förslaget gick igenom. Det lärer, efter deras förmenande, våra han, just han och ingen annan, som åstadkommit denna fosterländska hänförelse, och jet är han och ingen atinan som så tagit landtmännen, dessa hans kära vänner, med storm. När allt kommer omkring torde vi snart få läsa att det äfven är han som skapat det fransk-tyska kriget och varit upphofvet till alla de lärdomar som deraf blifvit hemtade. I sammanhang bärmed har man påstått, att den nuvarande regeringen aldrig, med bibehållen aktning för sig sjelf, skulle kunna göra general Abelin den sorgen att framlägga ett nytt armorganisationstörslag, hvilket til sina grunddrag vore motsatt dem som förut varit erbjudna representationen, äfvensom att nuvarande krigsministern icke skulle velat inträda i en styrelse, hvars öfvertygelse i denna landets lifsfråga han icke delade. Men är det då så afgjordthvilken regeringens öfvertygelser i sjelfva verket är? Den förre krigsministern framlade 4 mer eller min dre olika förslag, hvaraf det sista var så olika de föregående, att grutiddragen af dessa köappt voro igenkärliga, och hvari af indelningsverket icke återstod mer än bostad och kåltäppa; men allt det öfriga var förvandladt i en kontant afgäld af 100 rdr, lika för alla rotar, innebärande en höjning för somliga och en eftergift för andra af hvad som förut varit frenetiskt försvaradt såsom ett orubbligt, i alla sina skiljaktigheter jorden åtföljande realonus. Kunde redan samme man och med hönora samma regering derhän modifiera sina öfvertygelser, månne det verkligen vore så orimligt och klan-dervärdt om statsrådet Weidenhielm icke skulle visa den kinesiska vördnad för sin föregån gare, att han ansåg sig förhindrad att modifiera dennes sistå öfvertygelse, föratt ytterligare på representationen ett eller ett pår steg till mötes? Hufvudsaken är väl att vi få ett försvår, met icke att det precis blir stöpt.: i något af de 4 Abelinska formerna; och då dessa numera visat sig vara oantagliga, månne den nye krigsministern kan hafva ingått i regeringen under den förutsättning att icke något alls skall blifva åtgjordt af pietet mot general Abelin, eller månne icke snarare — och stätsrådet Weidenhielms upptiädande Hittills ger lyckligtvis stöd åt denna åsigt — regeringen, just på det att något må: blifvå: -gjordt, kompletterat sig med den nye krigsministern, hvars, föregåenden icke bindra honom att göra ytterligare koncessioner, ledande till en lycklig lösning af dea stora frågan? De värda tidningarnes truktan att regeringen icke, med, bibehållen aktning för sig sjelf, och naturligtvis icke heller med bibehållen aktning af andra, skulle härpå kunna ingå, torde vara så mycket mera onödig som erfarenheten debsutom gifvit vid hand att både Aftonbladet och Dagl. Allehanda sjelfve vid ministerkrisen ahsågo oförenligt med bibehållen aktning och stämplade -snärt sagdt som förtal att ifråga: sätta det regeringen skulle kunna återinträda, men, sedan detta skett, funno detsamma aldeles i sin ordning och som sig borde. Sammalunda torde det komma att gå i förevarande all. Mer eller mindre goda skäl kan kärle