Benjämit hade rätt. Drifven åf strömmen; vär Därrell inom ett ögonblick vid sila af båten. — Hugg tag här i åftan, säde toddaren. — Tag emot barnet först, ropade Daärrell och höll upp det, medan han . Hängde gig på åran med en döendes sistå ansträngning. — Ge det åt mig, sade snickaren. 8 så, nu är barnet i säkerhet. Räck mig er : — Jag har ingen styrka mer, sade i itingen och drfög efter andan. Jag kan ej hålla mig fast. Lemna mitt barn åt... det är... o, Gud! jag sjunker! ge döt åt... — Åt hvem? ropade Wood. Darrell försökte svara, men kutde öj fråmbringa annät än orediga ljud: I ögonblicket derpå släppte han åran och sjönk för alltid. Rowland hade emellertid hört ljudet af röster, och oroad deröfver, ryckte han fack150 ifrån sin följeslagare för att lysa åt den sidan hvarifrån han Hörde talas: Han blef sålunda vittne till den händelse YVi nyss beskrifvit. — Sådant förbannädt öde!ropade han. Det ligger -en annan båt i vårt kölvatten. De hafva räddat barnet. Lossa vår båt ifrån den lilla och fatta årorna genast. — Qvickt! Dössa befallningar blefvo skyndsamt verkställda. Båten lösgjordes och roddärne återtogo sina säten. Röwlands afsigt blef likt väl tillintetgjord på ett lika oväbtadt söm förfärligt sätt.