Dagens Nyheter – 17 april 1872, sida 2

Tramför spiseln och berättade med få ord för sin vän det äfventyr han haft och den ogästvänliga behandling han rönt af Myctets befolkning. Pugh, gom var en afkomling af Cadwallader, liksom snickaren, blef högst förbittrad, bröt ut i en lång rad af vilda förbannelser på wälska språket och var just i begrepp att yttra sin farhåga för ett besök på Trumpetaren af de der bofvarne, då han blef afbruten af Wood med tillkännagitvarde att denne ville så snart som möjligt fara öfvet strömmen för att undvika den storm som var i antågande, — Blir det storm? utropade värden. Kors för tusen! Jag trodde väl att någonting Var på förde, ty när jag såg på barometern för en stund sedan hade den sjunkit djupare än jag kan påminna mig någonsin förr ha sett. — Vi få en ruskig natt, vet ni, herr värd, det är så säkert som jag sitter här, yttrade en gammal enögd matros som satt framför elden och rökte sin pipa. Väderglaset sjunker aldrig så lågt, ser ni, utan att en orkan infaller; jag har erfarit det ofta i Vestindien. Utom dess kom ett par marsvin upp i morse med floden och ha lekt i Thamesvattvet hela dan ofvanför Londonbron, och de der sjödjuren, vet ni väl, äro säkra förebnad till en storm. — I det fallet är det så godt jag ger mig af ju förr dess hellre, ropade Wood; hvad skall jag betala, David?