Dagens Nyheter – 17 april 1872, sida 1

-— OT — kyrktorn som läto sina klockor ljuda på andra sidan Thamesfloden, hvaribland St Pauls klockas djupa ton tydligen kunde urskiljas. En oförklarlig räddhåga bemäktigade sig snickarens sinne så snart de sista ljuden hade dött bort. Han darrade, icke i följd af någon vidskeplig fruktan, utan i den obestämda känslan af en annalkande fara. Till uppväckande af dessa farhågor bidrog i ej obetydlig mån skyarnes sällsamma utseende. Öfver en af tornets spetsar hängde ett moln, hvilket dock ej var tjockare än att en ljus fläck utvisade hvar månen befann sig, som ännu var i sitt ny och nyss hade gått upp. För öfrigt herrskade djupt mörker, men blåsten som började alltmer tilltaga i våldsamhet jagade skyarne i lustig fart öfver himlahvalfvet och skingrade de töcken som voro utbreddda närmare jorden. Stundom var månen helt och hållet förmörkad, men emellanåt spred den ett blekt och spökaktigt skimmer öfver de på firmamentet framilande molnmassorna. Ej en enda stjerna kunde upptäckas, men i stället sköto bleka ljusstrimmor, hvilkas upphof det var omöjligt att utgrunda, fram och tillbaka öfver det dunkla hvalfvet och bidrogo att öka nattens hotande och olycksbådande utseende. Orolig öfver dessa förebud till en storm och kännande sig för mycket utmattad genom den svåra behandling han undergått för att kunna fortsätta sin väg. längre till fots, var Wood betänkt på att finna en krog eller käl