Dagens Nyheter – 16 april 1872, sida 2

små och simpla, och på andra sidan dem, hvilka setat hemma och med Eystein egnat sig åt fredliga idrotter. Man förstår att det är två i grunden alldeles olika karakterer, som här stå mot hvarandra, och de följande scenerna visa åskådaren ännu tydligare, huru djupt detta split måtte vara rotadt, då Sigurd uppsöker Borghild af Dal, Eysteins älskarinna, hvilken nu tror sig öfvergifven och i sin förtviflan och skam, rädd för sina bröders hemkomst och törstande efter hämnd öfver Eystein, kastar sig i armarne på Sigurd, som kom för att föra henne med sig och dermed erhålla en lätt vunnen segertrofå från brodern. — I andra akten fnna vi bröderna ti lsammans på en fest. En jemförelse mellan deras naturgåfvor och bedrifter, som började som en festlig leg, blir snart mer och mer bitter, och då på Sigurds vink Borghild inträder i salen och dömer mellan dem, tillerkännande Sigurd priset, aflägsnar sig Eystein djupt slagen. Det hade icke varit hans mening att öfvergifva Borghild, tvärtom hade han sändt en af sina förtrogna till henne med anbud om äktenskap, men denne hade kommit för sent, ty hon var redan borta med Sigurd. Då Sigurd får veta detta förstår han att den kränkning, han velat tillfoga brodern, i verkligheten sträckt sig vida längre än det varit hans afsigt och att det är broderns lefnadslycka, han tillintetgjort med sin lättsinniga lek. Han gripes nu af förtviflans raseri och då ban, sedan det vilda upproret i hans själ lagt sig, åter blir sig sjelf mäktig, tror han att ingenting annat återstår för honom än att lemna landet, på nytt draga ut med sina män till härnad och söka ett nytt hem i fjerran söder. I sista akten har han utlyst busting med sina män för att öfverlägga om den förestående firden; men under tiden har han haft ett möte med Eystein och då denne lagt honom på bjertat, att han endast genom att stanna hemma cch tillsammans med honom arbeta för landets lycka och tramsteg både kunde godtgöra hvad han mot brodren brutit och uppfylla sitt höga kall som konung, har försoning dem emellan sålunda kommit till stånd, och i slutscenen mötas bröderna på hustinget, begge med löften om enigt och kärleksfullt samarbete och helsade med jubel af hela folket. Utförandet vid första representationen tillvann sig i allmänhet bifall, och innehafvaren af hufvudrollen blef upprepade gånger inropad. Efter att ha omnämt detta tillägger tidningen: I ännu högre grad egnades bifall åt författarens arbete, hvilket otvifvelaktigt, så länge en norsk ecen finnes och så länge det på denna kan värdigt återgifvas, skall stå som en af de ädlaste och mest storslagna bilder från vår forntids historia och våra förfäders lif. Jackson Haines var för fjorton dagar sedan i Helsingfors såsom man inhemtar af följande skämtsamma notis i tidningen Kurre: Skridskokungen är som man vet i staden. Han vill: uppträda i fiskarhamnen, och ett par spekulativa män togo honom på entreprenad samt läto pumpa vatten på den otjenliga isen men kommo sjelfva illa i pumpen, ty isen blef ej en smula bättre. En bitande nordan blåste så kallt att gardesmusiken icke skulle kunnat blåsa alls, och sålunda lyckades det den gången ej att göra hvarken i kungar eller kuoektar. Förgrymmad öfver att ej få spänna stålsko på fot tillfölje af väderlekens tredsko, spände kungen på sig trädsko och uppträdde tvenne aftnar å rad i teatern. Der trissa de han sig till stormande bifall. — Sedermera har han äfven på isen bevisat att han aldrig behöfver bli generad om han kommer på det hala.