Dagens Nyheter – 16 april 1872, sida 2

M — Nåd! ropade fru Sheppard och stretade att undkomms, medan hon höll barnet på så långt afstånd hon möjligen kunde; haf förbarmande med denna stackars oskyldiga, hjelplösa varelse! Och barnet, oroadt af modrens ansträngningar, förenade sitt svaga skrik med hennes. — Sätt ifrån er ungen på stund, dundrade Blåskinr, om ni inte vill att jag skall förderfva honom. — Aldrig! ropade fru Sheppard. Med en ohygglig svordom tog Blåskinn knifven mellan tänderna och försökte att fatta den arma qvinnan i strupen. Under detta fäktande föll mössan af henne. Bofven fick genast teg i håret ech höll så fast henne. Hela huset återskallade af hennes nödrop. Men långt ifrån att väcka medlidande hos den vildsinte angriparen, tjente hennes skrik blott att ännu mer öka hans raseri. Under det han tryckte sitt knä mot hennes sida, drog han henne till sig med ena handen och fattade knifven med den andra. Han hade nu fått henne så nära att han kunde nå barnet, och ofelbart hade han inom nästa ögonblick fullbordat sitt mordiska uppsåt, om icke en kraftig arm hade gifvit honom bakifrån ett slag, som fällde honom till marken. När fru Sheppard, som hade blifvit kullslagen på samma gång som hennes angripare, reste sig upp, såg hon Jonathan Wild ligga på knä bredvid Blåskinns känslolösa kropp.