Dagens Nyheter – 13 april 1872, sida 1

oo VA —-— till honom handsken. Men är pi säker, att dessa länkar räcka ända per till marken? — Ja, på halfannvan aln nära, sade Jonathan. — Räddad! ropade Darrell glad, då han tått säkert fotfäste. God natt! — 8e så! mumlade Jonathan. Der har jag drifvit opp haren; nu vill jag släppa hundarna lösa. Med denna prisvärda föresats lemnade han rummet och ville skynda utföre trapporna, då han mötte en qvinna, som han i mörkret tog för fru Sheppard. Denna qvinna fattade honom i armen och qvarhöll honom, i trots af hans bemödanden att komma lös. — Hvar är han? hviskade hon med en af djup rörelse darrande stämma. Jag hörde hans röst; men jag såg de andra der nere vid trappan, och vågade ej nalkas af fruktan attröja honom. — Om ni menar flyktingen Darrell, svarade Jonathan, så har han undkommit genom fönstret der på baksidan. — Himlen vare lofvad! sade hon, i det hon drog djupt efter andan. —Skönt! det måtte jag säga! Ni qvinnor äro i sanning bra villiga att förlåta! anmärkte Jonathan med hånfull ton. Ni tackar himlen för att en karl undkommit, som gjorde allt hvad han förmådde att låta vrida nacken af ert barn! — Hvad menar ni med det? frågade hon förundrad.