Dagens Nyheter – 13 april 1872, sida 1

Följd af Darrell anträdde nu Jonathan den farliga. vägen tillbaka... Då de kommo till gafveln af fru Sheppards hus, nåddes deras öron af höga jemmerrop, skrik och stoj, och när de tittade ner märkte de ett förfärligt tumult ibland hopen. Orsaken dertill var snart upptäckt. Blåskion och Myntfolket släpade Wood till pumpen. Den olycklige snickaren stretade af alla krafter emot, men fåfängt. Hans hatt blef uppsatt på en påle, hans peruk på en annap. Hans nödrop besvarades med salvor af skratt och hånfulla uttryck. Han blef ömsom prällad i luften och ömsom rullad i rännstenen till dess han ej mera syntes för orenlighet. Detta skådespel tycktes göra Jonathan lika mycket nöje, som sjelfva den verkställande hopen. Han kunde ej återhålla sin tillfredsställelse, utan gnuggade händerna med förtjusning och kiknade af skratt. — Min Gud! ropade Darrell, det är den stackaren som jag för en stund sedan lemnade i sticket der nere; jag är skuld till hans misshandling. — Det är ni ganska säkert, svarade Jonathan skrattande; men hvad gör det till saken? Det kan bli en .varning för honom i framtiden och öfvertyga honom om dårskapen att vara svag och godhbjertad! Som han imellertid märkte att hans skämt icke behagade hans följeslagare och han dessutom fruktade att denne kunde af medlidande med pnickaren låta förleda sig till någon obe